Recension Terra Tenebrosa - The Tunnels 2011

Terra Tenebrosa målar i sin musik upp en mörk, illavarslande filmisk resa genom den Terra Tenebrosiske monarken The Cuckoos sinnes- och tankevärld. På ytan känns det spännande, omslaget har den där gråskaliga känsla som jag sett hos intressanta filmiska verk som Metropolis eller Citizen Kane, kanske The Maltese Falcon som också har en skön gråskalig känsla. Att bandmedlemmarna kallar sig kodnamn brukar dock sällan vara ett gott tecken och det enda band där medlemmarna har aliasnamn jag på rak arm kan komma på som faktiskt håller någon form av kvalité är Vision Divine. De är förstås ett band där de italienska medlemmarna tagit sig amerikanska namn, om de fortfarande gör det har jag ingen aning eftersom det var länge sedan jag hade tillfälle att höra bandet. Annars tänker jag mest på band som Endstille och sådant till jag precis nu kom att tänka på Dimmu Borgir som jag kommit att gilla i och med deras senaste skiva. Så utan att ha hört bandet och bara med den skrivna informationen på det röriga bordet kan jag säga att mitt intresse väckts, det är faktiskt sällan jag spelar en ny promo i anslutning till att jag fått den, den mängd gamla promos jag har tillåter inte detta. För Terra Tenebrosa gjorde jag dock ett undantag.

Det börjar som ett viskande innan en känsla av Terminator 2 märks i trumkompet med det håller i sig för länge för att Tech Noirkänslan skall kvartstå och efter några minuter får jag istället känslan av From Dusk ‘til Dawn när musiken plötsligt och oannonserat tar fart för ett ögonblick. Vad som annars målas upp är ett färglöst scenario och bortsett från de filmiska referenser jag får till Terminator 2 och From Dusk ‘til Dawn tycker jag att referensen till det filmiska är lite felaktig, mörkt kan sägas vara korrekt dock. Det finns ett ord jag anser beskriver hur Tunnels låter på ett riktigt bra sätt och det är svävande, svävande eftersom det saknas distinkta riktmärken och att det inte finns någon riktning. Kanske är det tanken, att vara i någons sinne kanske är svävande och riktningslöst, mitt sinne tenderar till att vara det. Färglöst, mörkt, monotont och svävande är ord jag kommer att tänka på, ett band jag kommer att tänka på är franska Dirge som har i stort sett samma beskrivning med den skillnad att färglöst byts ut mot sandfärgat eller ökenfärgat beroende på hur man väljer att beskriva känslan av öken i färg.

Jag hade förväntat mig spänning, någonting svårgeppbart, kanske till och med ett uppmålat filmscenario som kommer likt bilder i ens medvetande, jag hade en dröm om Alien. Vid första genomlyssning fann jag absolut inget av detta, det var riktningslöst, ogripbart och ett totalt färglöst målarfärg torkarscenario eller om du vill: Alienslem torkar. Kanske är det något som växer, kanske växer bilden likt en ung Alien i ens inre organ fram när jag lyssnar igen var min tanke efter jag hade hört den första gången så jag spelade den igen senare samma dag och kom fram till… precis samma sak men med en märklig och skrämmande smärta i magtrakten. En känsla av meningslöshet växte fram, funderingar kring varför? hur har det (bandet alltså) egentligen tänkt? vad vill det förmedla? och nu senare när jag efterforskat lite, varför finns det folk som säger att det låter bra? Jag kan förstå att det finns folk till allt, Endstille säljer musik, Bakteria får släppa skivor, Thornium får ett snyggt skivomslag, Dirge hyllas som mästare, och så vidare men jag undrar om en bred publik verkligen gillar något som detta. Kanske en väldigt smal klick av människor som tror sig finna mönster och genialitet i tomhet, som tror att Matrix baseras på sanningen och som tror att det är genialitet som ligger bakom From Dusk ‘til Dawns uselhet, en sådan klick uppskattar nog både Dirge och Terra Tenebrosa.

Personligen kanske jag nu får bandet på mig vilket skett någon gång när jag skrivit långa sågningar men då må det vara hänt, poängen är att detta passar inte mig alls, jag anser att musik ska har riktning, ska vara på väg mot ett mål, du ska komma någonstans om det så är i en låt eller från skivans start till avslut ska det vara en resa som går att överskåda och som sedan faktiskt märks när du tittar tillbaka på vad du lyssnat till. Ovan The Teranbros Prayer som inleder albumet finns i mitt musikspelarbibliotek på datorn eller musikspelaren bandet Ten och om jag hoppar upp till tredje spåret ovan spåret som inleder detta album finner jag ett fantastiskt guldkorn och en uppenbar kontrast mellan olika typer av musik i samma genre. Att det i rockgenren kan finnas musik som skiljer sig så mycket är rätt fantastiskt (på samma sätt som att det finns människor som röstar på Centerpartiet), I The Hourglass and the Landslide av Ten illustreras precis allt som är bra inom musikgenren, i The Teranbros Prayer är det näst intill det motsatta och ett inledande spår som avskräcker mer från fortsatt lyssnande får jag leta länge efter.

Jag är medveten om att jag blev lite långdragen i denna recension men ibland är det svårt att på ett tydligt sätt deklamera vad jag ser i The Tunnels. Det är svårt att beskriva något som är så svävande som detta album men om det varit en karta över ett tunnelsystem kan jag bara konstatera att du aldrig kommit därifrån. Dessutom: under din irrfärd hamnar du i ett rum där du tvingas lyssna på Maud Olofssons patetiska ursäkter till tal och allteftersom tiden i Tunnlarna passerar blir du mer och mer desperat och finner att du springer allt snabbare mot din undergång.

Jag rekommenderar dig som gillar musik med melodi, riktning och färg att hålla er långt undan Tunnlarna. ”Musik” som denna kan bara tilltala en ytterst liten klick individer och jag tillhör inte dem, jag tror faktiskt att de är främst sjömän om jag ska vara ärlig. För mig är Tunnlarna lika roliga att lyssna till som att höra någon av partiledarna från den så kallade alliansen tala, det är som att få syra i ögonen så om du gillar syra i ögonen köp denna skiva.

HHHHHHH

Terra Tenebrosa The Tunnels

Terra Tenebrosa
The Tunnels