Ravenlight
Immemorial

Förra gången det begav sig för Ravenlight skrev jag positivt om bandet från Nordirland, så kanske kunde jag ha vissa förväntningar nu när ett nytt album ser dagens ljus. Det kallas Immemorial och har ett ganska snyggt omslag, ett intressant sådant dessutom. Sedan är det förstås mest gammal skåmat ur power metal-genren när det gäller låttitlar och så vidare. Snart frågar jag mig dessutom om de fryst in sig själva och således hållit sig utanför tiden sedan debutalbumet Project Genesis eftersom detta känns som mer eller mindre samma sak – det var intressant då, inte alls lika intressant nu.

Kvinnofrontad symfonimetall med klämmiga refränger, lite klassiska influenser och så vidare, tänk valfritt kvinnofrontat symfonimetallband och du har en bra bild av hur du låter. Kanske inbillar jag mig men jag tyckte faktiskt att det förra albumet lät mindre typiskt för genren för detta är ärligt talat riktigt ointressant från ett kreativt perspektiv. Kanske hade jag ett annat sinnestillstånd när jag skrev om det förra, men jag lyssnade lite nu och låtarna är bättre, produktionen lite sämre på debutalbumet från 2020. Sångerskan är ganska bra, inte lysande, melodierna är typiska, det känns faktiskt som ett steg bakåt jämfört med debuten, de har blivit bättre på hantverket men i den processen tappat kreativiteten och således skapar de snyggare men tråkigare låtar.

Faktiskt ett ordentligt steg bakåt, jag gillade att lyssna på debuten, då var det ett album jag drogs till. Detta är nästan tvärtom, det är okej rent musikaliskt, bra kanske till och med, men ingen av låtarna är speciellt bra och det känns betydligt mer generiskt. Jag vet inte om de vågade mer på debuten, kanske var det oerfarenheten som gjorde att låtar som The Circle ändå hade något visst även om jag redan i förra recensionen skrev att mer album av samma karaktär kommer att bli tråkiga. Den här genren är redan väldigt välfylld och mer album av den generiska karaktären får svårt att göra avtryck, det ska antingen vara extremt bra eller originellt men Immemorial är ingenting av det – det är ett ganska blekt och ganska trött album faktiskt.

Jag kan konstatera att det jag skrev i framförallt den engelska recensionen att det snabbt blir tråkigt med samma sak slagit in redan när jag hör deras andra album. Mer idé, mer personlighet och mer fantasi efterlyses. Det går alltid att göra enstaka vassa album när man inte hittar på något eget men att bygga karriär på det? Ja, kanske om man vill gömma sig i obskyra hörn. Ska man nå någotsånär framgång på att emulera andra är det bättre att välja en genre som ha större nostalgisk slagstyrka, men ärligt talat så är jag kanske inte speciellt överraskad över att Ravelight släpper ett mediokert album nu, det var faktiskt nästan att förvänta sig utifrån debuten – tyvärr utvecklas metal-band ytterst sällan och det gör de flesta av dem, inklusive Ravenlight, riktigt tråkiga.

HHHHHHH