Blue Ruin
Hooligans Happy Hour

Snyggt omslag och ett punkrockarband med bara brudar, kan det bli roligare? Klart att det kan, det var en retorisk fråga. Men det är spännande, definitivt eftersom hårdrocken är normalt en herrklubb, eller kanske en bastuklubb normalt. Men denna kvartett från Nya Zealand tycker att det kan vara skoj att slå sig in på den scenen med rättfram, enkel och underhållande punkrock med en viss dos självdistans.

Det gås rakt på sak från början till slut, rättfram punk, eller kanske pop-punk med gott om energi och attityd. Sångerskan har både energi och pondus, en riktigt bra sångare för bandets stil. Och det är förvisso enkel musik, men det finns en del variation, djup och dynamik, inget man tröttnar på sådär våldsamt snabbt, jag har inte gjort det än trots mycket uppspelande. Tolv låtar på trettiofem minuter avhandlas när man lyssnar från inledning till slut och det förekommer allt från vampyrer till kvinnor i uniform och allt däremellan i lyriken – där en del lyrik är rätt så underhållande faktiskt.

Jag gillar detta album, det är riktigt kul, inte bara för att omslaget är snyggt, det finns riktigt vassa låtar också. Förvisso är inte allt lysande, en del material är kanske inte alltför skoj men det är snarare undantag än regel och det når ibland riktigt höga höjder som mer än väl kompenserar för eventuella svagheter. Bäst blir det i tionde spåret Sarah Killed Her Boyfriend, en egentligen ganska typisk punkrockarlåt med bra energi och medryckande stil, som kryddas med kul lyrik – det blir inte mycket bättre än så när det handlar om denna genre.

Definitivt ett album jag varmt kan rekommendera, och ett jag lär fortsätta spela lite då och då eftersom det är riktigt underhållande. Kanske att jag slänger en låt som Women in Uniform som känns lite sömnig och introt kan jag nog också vara utan, men utöver det är det mesta av mycket tilltalande karaktär.

HHHHHHH