Stand Atlantic
F.E.A.R.

Stand Atlantic har inte varit med så länge men de är ett av mina absoluta favoritband, visserligen har jag inte tokhyllat dem tidigare som vissa andra favoriter men jag tror jag var lite snål mot Pink Elephant för ett par år sedan. Jag spelar fortfarande Pink Elephant en hel del, ett av de album jag spelar mest faktiskt så femman kanske var lite snål men det är historia och nu är det F.E.A.R. som gäller, Fuck Everything And Run. Varför inte i dagens värld? Jag läser att Bonnie Fraser säger sig inte vilja bli sedd som en visionär, vilket många säger när de faktiskt vill bli sedda på det viset. Hon säger också att musiken var en samling irrationella tankar hon skrev ner för att kunna andas, i förenklad översättning. Vem fan bryr sig egentligen om vad som ligger bakom? Jag har skrivit tidigare att det ändå bara är slutresultatet som spelar roll eftersom det ändå är det man hör, det är upp till kreatören att förmedla allt i musiken så vill man att processen ska vara med måste den höras i slutresultatet.

Pop-punk i grund och botten men Stand Atlantic drar allt lite längre och vågar lite mer, de lånar hejvilt från andra genrer och för varje album har de rört sig vidare så detta är på många sätt väldigt olikt deras två tidigare album även om det hörs att det är samma band. Det är faktiskt svårt att se många mer kreativa band än Stand Atlantic, speciellt inom mer kommersiella musikstilar. Bonnie Fraser är dessutom genrens vassaste sångare med en makalös attityd och pondus, hon sätter eld på låtarna och ger bandet en karaktär de aldrig annars skulle vara i närheten av. Men det är förstås inte bara Bonnie, det är kompositioner som bjuder överraskningar, och vi får lite talat narrativ i bakgrunden också vilket adderar personlighet till albumet. Det känns lite som en samling idéer och känslor som sedan kombineras till fjorton spår på ett album som struntar i konventioner och praxis, en riktigt vass produktion och fräsch ljudbild.

De blandar medryckande refränger med lite udda inslag, fräscha idéer och talade tokigheter på ett sätt som gör detta till årets överlägset bästa album. Jag kan inte sluta lyssna, det blir inte tjatigt och jag tröttnar inte på de medryckande refrängerna som kombineras med roligt punkig attityd och lysande kompositioner. Kanske är det bara en samling irrationella känslor skapade i andnöd för att kunna andas men det är ett av de bästa albumen jag skrivit om för detta webbmagasin. Det är en av två fullpoängare de senaste fem åren, det säger nog ganska mycket trots allt. Doomsday och de tretton efterföljande spåren är bäst och riktigt minnesvärda, jag ser ingenting som inte är förträffligt med detta album, även när det inte blir riktigt lyckat blir det lysande. Bonnie kanske inte är en visionär eller tycker sig värd att bli odödliggjord men F.E.A.R. är likväl en tidlös klassiker som ingen vettig musikfanatiker bör missa. Mer behöver jag nog inte skriva.

HHHHHHH