The Last of Lucy
Moksha

Label: Transcending Obscurity Records
Tre liknande band: Inferi/The Faceless/Archspire

Betyg: HHHHHHH (3/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Moksha
2. Agni
3. Aforethought
4. Ego Death
5. Ritual Of The Abraxas
6. Parasomnia
7. Temple Of Rati
8. Ganga's Cenote
9. Covenant
10. The Demiurge


Band:
Josh De La Sol - Vocals
Brandon Ian Millan - Drums
Gad Gidon - Lead Guitar & Bass
Christian Mansfield - Rhythm Guitar


Discography:
Euphoric Obsession (EP 2010)
Exalted Compositions (EP 2014)
Ashvattha (2017)


Guests:


Info:
Artwork by Par Olofsson

Released 2022-02-18
Reviewed 2022-03-05

Links:
bandcamp
youtube
transcending obscurity


read in english

Kul bandnamn för ett band inom dödsmetallen, men kanske åsyftar det figuren på omslaget och dess föda. Det är en kvartett med två EP och två album på sitt samvete, detta senaste album kallas Moksha och innehåller tio låtar, alla med ganska kort speltid. Om man använder inofficiella källor så finns det dem som påstår att alla bandets album är förträffliga, ett påstående som gjordes när bandet bara hade ett album i bagaget. Det kan ju förvisso vara sant men det finns många band som gjort riktigt vassa debutalbum och det andra sägs vara svårare. Kanske gäller det även The Last of Lucy.

Det handlar om så kallad teknisk dödsmetall, kulsprutetrummor, aggressiva vrål, tekniska gitarrinslag, tungt. Inga överraskningar. Det låter som andra tekniska dödsmetallare jag lyssnat på och det är väl inte direkt någonting som sticker ut hos The Last of Lucy. Ljudbilden känns modern, och på det sättet är det väl fräscht men fantasin saknas och detsamma gäller modet att sticka ut. Lite känns det som att The Last of Lucy är ganska nöjda med att göra ett album i mängden och att det känns som att de inte riktigt vågar riskera något – vilket leder till ett album som stilistiskt saknar äventyrlighet.

Teknisk metall som är av hyfsad kvalité, men det är inte ett album som fångar mig som lyssnare eftersom det är ganska tråkigt och känns lite fantasilöst. Vi har hört det här förr och många gånger har det gjorts bättre. Jag saknar en rivig och minnesvärd hitlåt, men också lite mer dynamik och variation över albumet som trots relativt kort speltid känns för lång. Jag hinner tröttna långt innan de trettioen minuterna tagit slut.

Idéer efterlyses, fantasi likaså. The Last of Lucy känns ändå som ett relativt kompetent band trots bristen på riktigt kul idéer. De gör vad de gör med god kvalité men eftersom det gjorts så mycket tidigare är det svårt att uppbringa någon större entusiasm och ganska snart vill jag bara lägga detta album till handlingarna för att ta mig an nästa i förhoppningen att det ger en mer positiv känsla.

HHHHHHH