L'Alba di Morrigan
I'm Gold, I'm God

Morrigans gryning är ett italienskt band som släppte sitt andra album förra året, och det har vi tagit oss en titt på nu. Av titeln att döma saknas det ju inte självförtroende hos bandet, och det skadar väl inte att tro på sig själv. De har tagit sin tid med detta andra album då det förra kom redan 2012, så den som fastnade för bandet då har hoppats länge på en fortsättning från Hugo och dennes manskap.

Det är gotiskt och ganska mörkt, lite i stil med de tre liknande artisterna vi skrivit upp. Ganska långsamt med lite doomiga inslag, snygga keyboards ligger djupt i ljudbilden och skänker stämning. Sånginsatsen är väl relativt typisk för genren, detsamma gäller produktionen och variationen i låtmaterialet. Vi bjuds väl inte på några större överraskningar, men kanske inte heller på den absolut mest typiska skåpmaten. Det är ett snyggt framfört album tycker jag att man kan konstatera.

Kanske att en timmes speltid är att ta i lite, det känns lite långt tycker jag. Med lite mer dynamisk ljudbild hade de kanske kunnat hålla intresset uppe hela speltiden, mer svärta hade nog hjälpt i det hänseendet. Jag skulle nog också säga att jag saknar en lite mer utomordentlig hitlåt, jag skulle ha velat ha ett spår som mer griper tag i mig och lockar till ytterligare lyssning, närmast är avslutande titelspåret. Det är väl det som kanske är den huvudsakliga svagheten, att det är ett album som inte riktigt fängslar även om det är välgjort och trevligt att lyssna på.

I’m Gold, I’m God är väl ingen utomordentlig höjdare men ett trevligt album som säkert kan tilltala den som uppskattar musikstilen. Dock ska det väl kanske tilläggas att det finns betydligt bättre alternativ inom genren och att L’alba di Morrigan behöver skapa en lite mer dynamisk ljudbild om de vill nå fram på allvar.

HHHHHHH