Katatonia
City Burials

Katatonia är ett band som varit med ett tag nu, ett band som ofta hyllas av skribenter och som nog gjort ett hyfsat avtryck, och som kanske gör relativt originell musik. Personligen har jag inte direkt fastnat för något bandet gjort hittills, och för min del är väl det bästa de gjort att låna ut sångaren till Ayreon. City Burials är bandets elfte album och det går väl i melankolins tecken som det mesta, pressmaterialet talar om närmare trettio år som mästare av melankoli. Men är då City Burials ett mästerverk?

Jag tror att den som hört bandet tidigare kommer att känna igen sig, progressiv och doomig metal där man kan höra bandets erfarenhet men också inspiration från band som Porcupine Tree, Paradise Lost, Opeth med flera, relativt fräsch stil men inte direkt unikt, speciellt inte med tanke på att de gjort samma sak under flera album redan. Nu är jag inte expert och minst en källa som påstår att det är ett försiktigt steg i en ny riktning, jag är inte expert nog att avgöra det, albumet låter väl ungefär som annat Katatonia jag hört.

Visst är det bra, men samtidigt kan jag inte beskriva mig som speciellt imponerad eller tagen av vad jag hör. Det fängslar inte riktigt och snart känner jag mig lite trött på albumet och på Katatonia, det låter bra men imponerar inte. Däremot anar jag att den som uppskattat Katatonias tidigare alster kommer att uppskatta även detta, det är ungefär samma sak och det finns väl inte speciellt mycket att klaga på och ett och annat snyggare inslag. Men på det hela taget tycker jag nog ändå att City Burials känns som ännu ett av de där albumen som inte bidrar med speciellt mycket, välgjort men inget speciellt och som man glömmer när sista punkten är satt.

Gillar du Katatonia? Är svaret ja, då kommer du att gilla detta album, om du inte känner bandet kan du både ha och mista denna. Det är ett ganska kul och relativt fräscht album att lyssna på men saknar det där lilla extra – ett gott hantverk men inget vidare konstverk kanske man skulle kunna påstå.

HHHHHHH