Joe Lynn Turner
Belly of the Beast

För mig kommer Joe Lynn Turner alltid vara sångaren som förgyllde Rainbows Difficult to Cure som var ett absolut favoritalbum när jag växte upp. I Surrender, Magic, och så vidare är låtar jag fortfarande bär med mig även om jag numer sällan spelar albumet i fråga. Men Turners och Blackmore’s magi var något speciellt, även efterföljaren Straight Between The Eyes hade sina höjdpunkter. Efter det har Turner gjort en hel räcka annat, bland annat en inte direkt oimponerande samling av soloalbum varav detta senaste är ett. Belly of the Beast som är ett samarbete med välkända metal-producenten Peter Tägtgren.

Jag visste inte att han samarbetade med Tägtgren när jag började lyssna utan slogs av hur tungt och metalliskt detta nya album var, inte alls den Joe Lynn Turner jag hade förväntat mig. Kul. Jag gillar när musiker pekar finger åt sina fans, åt alla som förväntar sig något, det är roligare att bli överraskad av nya album än att inte bli det. Turner har fortfarande kraft i stämman trots åldern. Och det är drag i musiken, men den efter den initiala känslan av att överraskas kommer känslan av att Turner faktiskt inte bjuder på någonting speciellt. Det är kul att han klampar in i metallens värld, men var är det rebelliska? Vart är den här som kommer in i metallen med fräscha idéer och nya ögon? Turner gör som alla andra i metal, tyvärr sjunger han på ett sätt som gör att han låter som vilken annan metal-sångare som helst och albumet låter som vilket annat metal-album som helst. En bra produktion men inte mycket mer än så – FEGT!

Från början kände jag mig entusiastisk, fart, energi, metal, Joe Lynn Turner, en av de grymmare sångarna slår sig på metal, kan det bli bättre? Men snart senare blir det mest en axelryckning av generiska metal-hymner, lite Tägtgrenska arrangemang och allmänt sömngivande trötta låtar. Jag läser i pressmaterialet att Joe tycker att alla säljer sin själ till de stora bolagen och att de som blir rika och populära bara blir en del av etablissemanget. Han efterlyser rebeller som står upp mot detta, och han tycker att han själv säger ”fuck you!” till etablissemanget – det tycker inte jag. Om jag tänker i liknande band kom jag att tänka spontant på hur många som helst så jag tog Rainbow, ett stort metalband och ett av alla dessa random som låter identiskt. Detta känns just som ett sådant, heavy metal med en axelryckning – ungefär lika rebelliskt som att äta falukorv till middag.

Turner har vitalitet i stämman men hans musik känns trött och gammal – Difficult to Cure känns både roligare och fräschare än detta meningslösa dravel.

HHHHHHH