Hawthorne Heights
The Rain Just Follows Me

Hawthorne Heights närmar sig två decennier och jag börjar fundera lite när jag lyssnar: hur länge kan man göra ungdomsmusik och fortfarande vara relevant? Är man verkligen ungdomlig när man är runt 40? Grejen med poppig och punkig rock är att den ska vara rebellisk och uppkäftig, det är då den är bra, men att vara rebellisk och uppkäftig är något som blir svårare med åldern och det finns inte mycket inom musikvärlden som är lika tragiskt som gamla punkare.

Kanske är Hawthorne Heights ett av de där lite för gamla banden som försöker hålla fast vid sin ungdom, de kan konsten utan och innan men själen är inte längre där då de är bekväma och inte längre har någon önskan att vara rebelliska. The Rain Just Follows Me är ett välproducerat och väl framfört album, men det saknar överraskande inslag, det saknar lite driv tycker jag. Kanske är det lite trött?

Visst kan man lyssna på detta album, låtarna är habila och ganska tilltalande. Lättillgänglig och klämkäck musik brukar dessutom fungera, så det kan säkert gå hem i ganska många läger. Orkar man inte leta efter något bättre är det ju ett säkert kort kanske man kan påstå, det som saknas är väl den där riktigt vassa hit-låten och kanske en del dynamik. Jag saknar också den rebelliska känsla all bra ungdomsmusik har, det här känns lite äldre och mer moget.

Solitt album, det kanske man inte kan klaga på men frågan är väl vem som verkligen ska tilltalas av detta. Det känns lite väl generiskt för att nå hela vägen fram till någon, och framförallt för generiskt för att sticka ut. Kanske har Hawthorne Heights passerat sitt bäst före-datum men är själva bekväma med att göra ungdomlig musik trots aktningsvärd ålder.

HHHHHHH