Grave Digger
Symbol of Eternity

Symbol av evighet, tycks vara den helige gralen enligt omslaget på Grave Diggers senaste album. Snyggt omslag. Grave Digger bör vara ett välkänt namn för den med lite koll på den tyska metallen, ett av de större banden inom den. Tydligen så stora att bolaget inte tyckte att vi skulle kunna ladda hem innan skivsläpp, därav recension mycket senare än skivsläpp – annars hade jag tagit den snabbt eftersom jag gillar Grave Digger som ju varit med ett bra tag nu. Deras debut kom redan 1984 och jag fastnade för dem någonstans när de släppte Excalibur i slutet av 1990-talet. Samtidigt ska jag väl knappast påstå att jag följt dem alltför mycket på senare år då allt jag lyssnar på nuförtiden är sådant som skivbolag skickar till mig och Grave Diggers album har jag inte fått.

Jag känner ju igen bandet sedan deras tidigare alster när jag lyssnar på detta för första gången, Boltendahl har ju lite speciell stämma till exempel. Det är ofta rätt så klämkäckt men ändå ganska rått, men jag tycker att de känns lite mer polerade nu och jag är inte helt säker på att det är alltför insmickrande egentligen. Snygg produktion, inte så värst mycket variation, vissa refränger är lysande medan andra känns för repetitiva och överlag tycker jag att det känns lite mer kommersiellt inriktat, vilket kan påverkas av hur albumet marknadsförts också. 50 minuter känns också som en lite för lång speltid, nog hade det funnits möjlighet att kapa en hel del om viljan funnits.

Men vad tycker jag egentligen? Att tredje spåret Hell is My Purgatory är så äckligt klämkäckt att jag vill spy, det är min första tanke. Att det låter ganska arketypiskt. Att jag tycker att Boltendahl lät bättre när han sjöng sämre är min andra tanke, han känns mer civiliserad nu och för mig var alltid dragningskraften hos Grave Digger det där lite råare, lite grövre, sångaren med den extremt opolerade rösten, och de snygga låtarna. Detta känns lite mer som stereotypisk heavy metal och hade lika gärna kunnat vara Generic Band A-Z. Jag saknar fantasin jag hörde på tidigare album, här är de mesta låtar bara av samma karaktär, lite sömniga och alldeles för enformiga. Det finns vissa höjdpunker, jag tycker första låten är bra men även den är lite tjatig. Det är väl det som oftast sänker mitt intryck, denna tjatighet, detta evinnerliga repeterande och det är inte bara refränger, solon är också tjatiga.

Jag har tröttnat när jag kommit fem spår in och orkar knappt lyssna längre, vad fan hände med det där bandet som gjorde Tunes of War, Excalibur, The Grave Digger för två decennier sedan? Kanske är bäst före-datumet passerat och de blivit gamla och trötta, det är lite så detta album känns: trött och oinspirerat, övermarknadsfört, trist, fantasilöst, tråkigt, sa jag oinspirerat? Ungefär som denna text, utan glädje och hopp. Ännu en musikalisk motsvarighet till superhjältefilm, välproducerad men innehållslös. Dags för pension kanske?

HHHHHHH