Dominoe
No Silence, No Lambs (Director's Cut)

Tyska bandet Dominoe firar 35 år och gör så genom att återväcka gamla album in ny kostym, såsom detta album som fått namnet No Silence, No Lambs. Det släpptes i original för tjugo år sedan och nu har det fifflats en del med det mesta för att fräscha upp ett album som gitarristen Robert Pabst tyckte kändes väldigt daterat. Så han pillade lite på det mesta för att skapa ett album med lite mer stuns och som kanske också kunde vara lite mer relevant. Synd att de inte fixade ett fräsigare skivomslag, för inte fan blir denna snygg i en skivhylla, men de kanske satsar mer på den digitala publiken som lyssnar på spotify eller sådant grejs.

Det är klassisk melodiös rock/AOR, knappast något som sticker ut nämnvärt från genremassan. Tydliga refränger och melodier, mycket körer i refränger, stora ballader och så vidare. Inga direkta överraskningar egentligen, men ljudbilden är ganska fräsch men samtidigt inte utan en retrokänsla. Sångaren är ganska typisk för genren, det finns lite duett med en kvinnlig sångare och lite bakgrundskörer, inga större överraskningar på sångarfronten, eller när det gäller den uppsättning låtar vi får. Det vore en ganska stor överdrift att påstå att det är ett album som bjuder på överraskningar.

Lättillgängligt och lätt att tycka om, så kanske man enkelt kan beskriva detta album. Låtarna är bra, medryckande, trevliga, jag har inga större invändningar. Å andra sidan har jag inte så lätt att verkligen ryckas med heller, vi har hört det som Dominoe gör förr, det har gjorts bättre, och det har gjorts sämre – jag tycker inte att Dominoe sticker ut nämnvärt. Men visst är det ett bra album så jag tror väl inte att någon kommer att bli speciellt besviken om den köper albumet.

Dominoe bjuder oss på ett ganska trevligt album, ett album man definitivt kan låta snurra i musikspelaren. Det är tilltalande och hyfsat medryckande även om det i slutändan inte är ett album som sticker ut i jämförelse med andra motsvarande band. Och kanske att de lånar lite väl mycket från gammalt, en del låtar känns överraskande välbekanta – men det kanske inte är något alla bryr sig om, för den som gillar AOR och melodirock kan det kanske vara ett album värt att titta lite närmare på.

HHHHHHH