World Trade
Unify

Någon recensent ställde sig frågan om vad det är för skillnad på World Trade och Billy Sherwoods soloalbum. Svaret var väl att det handlade om att World Trade som debuterade i slutet av åttiotalet hade just den här uppställningen då så det var musikerna snarare än musiken som avgjorde. De släppte också ett album 1995 och nu blir det album nummer tre. Det känns som en ganska typisk produkt för skivbolaget Frontiers som gärna håller sig med hyfsat kända avdankade band, även om de förstås varierar det med mer spännande hungriga band som säkerligen inte får lika mycket press eller uppmärksamhet från fans. Det här albumet som de nu släpper kommer inte med något unikt alls, omslaget känns stulet från flera källor och musiken likaså, tänk Yes, Asia, Sherwoods soloalster, Conspiracy som Sherwood deltog i början av millenniet och många fler. Progressivt poppig rock i stil med nämnda Conspiracy eller kanske framförallt Yes.

Det är svårt att skriva mycket om detta band utan att falla tillbaka på referenser och jämförelser med annat, och det vore nog rättvist att påstå att om man inte känner till de band jag nyss skrev och söker något som dras mot Genesis eller med glad och inte överdrivet komplicerad progressiv rock så kan man nog uppskatta detta. Har du dock hört det jag redan skrivit om så blir det nog väldigt svårt att frambringa någon större entusiasm inför detta album som känns ganska platt, framförallt fantasilöst och väldigt kliniskt producerat. Ljudbilden är förvisso väldigt snygg och så vidare men det känns själlöst, kanske till och med lite trött – som ett massproducerat verk snarare än något annat. Sherwood och hans manskap verkar helt enkelt ha tagit och skapat ett alster bestående av sådant som deras tidigare/övriga band ratat. Det känns som ett smörgåsbord av rester, ingenting känns nytt, ingenting fräscht.

Mediokert är ordet som bäst beskriver World Trades senaste alster, mediokra låtar, ingen inlevelse, välpolerad produktion – ett album som aldrig riktigt fångar min uppmärksamhet utan passerar ganska obemärkt förbi mig. Det går in genom det ena örat och ut genom det andra, även om man använder hörlurar. Fans av Yes, Asia, Sherwood och allt annat man kan placera i det facket kanske kan ta detta till sig men personligen känner jag mig ganska tveksam, det här är ännu ett av de där albumen där Frontiers hoppas på att de medverkande namnen snarare än det musikaliska innehållet ska sälja skivorna. Det är inget man kan hylla om man är musikkritiker, eller musikfanatiker.

Det blir ju ingen trade för min del när det gäller detta album, musikfilerna kommer att hamna i den digitala papperskorgen som omedelbums därefter töms och snart kommer de digitala signaler som en gång utgjorde Unify ha utplånats till förmån för några andra musikfiler, förhoppningsvis några bättre sådana. Min avslutande mening blir helt enkelt att så här framgångsrika och kompetenta musiker borde kunna göra något mycket bättre än denna intetsägande soppa, mediokert var ordet för Unify.

HHHHHHH