Wombbath
Tales of Madness

Med ett band som Wombbath vet man vad man får, det är väl egentligen ganska tydligt redan när man tittar på omslaget. Det är ett album som firar trettio år för bandet, så onekligen har de varit med ett tag. Det är ett album med dels nya spår, med omarbetade spår från förr, en sammanfattning med låtar skrivna genom bandets hela karriär och producerade på ett sätt så att det audiellt inte ska märkas att de är låtar skapade i olika eror under bandets tre decennier långa karriär.

Klassisk undergrounddödsmetall, rakt på sak, lite dödsrock’n’roll-känsla får jag när jag lyssnar på det. Det är klassisk vrålsång, det är brutalt och rivigt, råbarkad – ganska mycket som man vill att den lite mindre sofistikerade dödsmetallen ska vara. Förvånande statiskt album är det dock, variationen känns inte speciellt stor vilket kan tyckas konstigt med tanke på att det är låtar som är författade över tre decennier. Samtidigt kanske det inte är så konstigt att det är så lite varierat då genren inte generellt brukar bjuda på någon större variation.

Den som gillar bandet och genren kommer att uppskatta detta album, det trycker på rätt knappar och når med största sannolikhet fram till den målgrupp som är tilltänkt för ett album som detta. Själv är jag kanske inte lika imponerad, jag föredrar lite mer finurlig, melodiös, varierad och originell musik. Detta känns inte speciellt fräscht, det är lite uppfriskande med råbarkad nostalgi men man tröttnar väldigt snabbt och i slutändan har jag nog inte speciellt mycket positiva tankar om Tales of Madness.

Omslaget vittnar om vad du får och gillar du sådant och räds överraskningar kommer du att uppskatta detta album, det är för alla er som gillar klassisk dödsmetall av svenskt märke. Jag tycker att man kan kalla detta för ett helt okej album, det är bra för vad det är men jag är inte så säker på att det är en genre som tilltalar speciellt många och det finns bättre alternativ i den genren.

HHHHHHH