Grave
Endless Procession Of Souls

Väljer man ett bandnamn som Grav, Död eller andra namn av den typen har man nog redan från början gjort klart att målet inte är att bli ett nytt Abba. Graves mål känns istället att bli ett oförglömligt namn inom dödsmetallen, att bräcka Entombed som det där bandet man tänker på då det pratas Svensk dödsmetall (som inte kommer från Göteborg).

Att bräcka Entombed känns dock som ett projekt som varken Grave, Dismember eller något annat band kommer att lyckas med därför av någon konstig anledning har Entombed blivit ansiktet på svensk dödsmetall (som inte kommer från Göteborg) och ingenting som de andra banden gör verkar kunna rubba dem från den positionen. Det här är Gaves tionde album och efter några album på Regain har de återvänt till Century Media där de började karriären för drygt 20 år sedan. Det är ett album som håller sig trogen till Graves ingrävda stil och rent sådär känns det inte som att Grave plockat fram något ur sin kista som de legat och sparat på och väntat med att använda till den där speciella dagen då allt kändes perfekt - det är helt enkelt "bara" ännu ett album av denna svenska dödsmaskin (som inte kommer från Göteborg) och det där radikala som ni eventuellt suttit och hoppats på kan vi genast lägga åt sidan.

När jag dricker väldigt mycket läsk kan jag få till riktigt djupa rapningar ända från magen och det ljudet som kommer av dem är ungefär likvärdigt med ljuden som Ola Lindgren gör och kallar för sång. Till ljudet av dessa rapningar tonsätter Grave med några av de mest enformiga gitarrljud jag någonsin stött på inom Stockholmsdödsen. Undantaget är åttonde spåret, Perimortem, som mer låter som musiken i ett NES-spel när man möter en boss i typ Megaman sjuttiotre eller något. Jag tror jag börjat förstå varför merparten av dessa dödsmetallband (som inte kommer från Göteborg) gör så omkomplicerad musik som möjligt och alla låter likadana - det är för att det normalt sett är väldigt stor ruljans på medlemmar och för att de nyanlända ska kunna komma in i bandet och börja spela live så fort som möjligt har de inte krånglat till det. Enkla riff, enkla trummor, enkla melodier. Grave är inget undantag - många medlemmar har lämnat bandet och dagens uppsättning har tre medlemmar som inkommit efter att bandet senast lämnade Century Media. För två av dessa medlemmar är 'Endless Procession Of Souls' första albumet de spelar in med Grave men jag tycker inte att detta hörs.

Hade jag inte vetat om att Grave har tre "nya" musiker hade jag nästan trott de hade samma uppställning som alltid, men det är trots allt inte några förstagångsmusiker vi talar om - och som jag sa - hur mycket behövs det egentligen för att komma in i gemet och hitta groovet när det låter likadant i så många av dessa band ändå? Det känns som det mesta hänger på hur mycket groove och känsla man kan erbjuda inom denna genre (dödsmetall som inte kommer från Göteborg), inte fantastisk musik. Så hur är det där groovet och känslan i Grave egentligen? Nja… den är väl inte fantastisk direkt. Groovet finns väl där på ett nästan Entombigt sätt - som Motörheads bumbelibumbelibom-bas fast med grooooaaaawlsss och mörka gitarrer - men känslan? Var är den egentligen? Jag får bara en känsla av detta - känslan av att vilja stänga av!

Jag gillar dödsmetall, även den som inte kommer från Göteborg (eller låter som om den kom därifrån) - även om jag normalt sett gillar den bättre - men jag har uppriktigt sagt aldrig direkt fastnat för just Stockholmsdödsen och Grave är ett typiskt Stockholmsdödsband och 'Endless Procession Of Soul' ett typiskt Gravealbum. Bra om man gillar det, mindre bra i mitt tycke.

HHHHHHH