Winterage
The Inheritance of Beauty

Italiensk symfonisk metall, det kan vara succé eller fiasko. Det blir sällan något mitt emellan det då italienare verkar sakna förmågan till återhållsamhet, ”over the top” som de ofta sägs på engelska, det kan gå lite till överdrift säger väl vi. Winterage har ett album sedan tidigare, det släpptes 2015 och de använder symfonier och en hel räcka musiker på denna inspelning – en minst sagt massiv produktion. Men det är ju inte storleken på produktionen eller antalet musiker som spelar roll, det är ju resultatet och det är det vi ska titta på nu. Efter att jag kommenterat att jag tycker att omslaget inte är något vidare.

62 minuter är vad det tar att ta sig igenom detta album, under dessa får vi maffiga körer, stråkar, orkestrar, folkmusikaliska inslag och det känns som allt däremellan – vi får nog det mesta helt enkelt. Ljudbilden är sådär skönt italienskt, nästan löjligt teatralisk och pampig och det känns som att orkestrar och stora stämningar tar all uppmärksamhet. Det tar någon genomspelning innan jag faktiskt börjar lyssna på låtarna, låtarna som bjuder på stor variation precis som när det gäller sången som ofta är i kör men det finns både klassiskt rockig sång och inslag av något vrål – spretigt. Det kan vara snyggt och det kan vara lätt medryckande men det är också långt och får mig att tänka på Turilli och Rhapsody, ungefär som sina mer kända landsmän så blir det nästan mer löjligt än episkt och mer jobbigt än underhållande – pinsamt är en beskrivning som känns träffande för delar av detta album.

Det finns en del riktigt bra italiensk symfmetall, men Winterage har valt att plagiera det kanske största, men samtidigt ofta tråkigaste av dessa band – jag tycker inte att de når några högre höjder. Visst finns det som sagt snygga inslag men som helhet tycker jag ändå att albumet mer tråkar ut än underhåller och jag tycker inte att Winterage gör något som känns fräscht och spännande. Det är ”magic steel”, ”mighty warriors” och allt det där som vi redan hört tjatas ut till förbannelse av Rhapsody och andra band tidigare – och visst kan det i vissa fall låta löjligt bra, Rhapsody är ju fantastiska i sina bästa stunder men kan samtidigt vara lika usla i nästa ögonblick – det här blir mest tråkigt, och det är kanske alldeles för lite skönhet för att verkligen glänsa.

Winterage har en lång väg att vandra för att uppnå relevans, deras musik känns överarbetad. Med låtar som aldrig når något upphetsande klimax dröjer det inte alltför många minuter av de 62 innan jag är uttråkad och bara väntar på slutet. Symfonisk metall har gjorts bättre av så många band, ett flertal av deras landsmän slår dem ordentligt på fingrarna. Nästa gång kanske de ska börja med att skriva bra låtar och komma med arrangemangen efteråt, bygg från en stabil och bra grund – detta känns som ett hafsverk trots en ganska rejäl och antagligen tidskrävande produktion. Det blir påfrestande att lyssna på detta album och oftast stänger jag av långt innan den obligatoriska evighetslånga avslutningen.

HHHHHHH