Velvet Viper
Cosmic Healer

Det låter som en riktigt giftorm, kanske frontas bandet också av en sådan. Velvet Viper uppkom ur Zed Yago där bland annat sångerska Jutta kunde höras och de har hunnit med några band sedan starten i början av 1990-talet. Så de har varit med ett tag men kanske inte hunnit med supermånga album även om taken ökat på slutet. Och det här ska ju vara bästa albumet hittills enligt pressmaterialet. Stämmer det?

Musikaliskt handlar det om kvinnofrontad heavy metal, ganska rivig sång och enkel musik. Hyfsat drag, dålig fantasi, ganska trött produktion och ett tryckande på mer eller mindre samma knappar som de flesta band i genren. Överraskningarna är många, nej, jag menar att de är få. Det är inte heller speciellt mycket fantasi, det känns bara som något man hört förr, speltiden är dock sansad och sådant är väl förstås alltid positivt.

Inte dåligt, det är väl min sammanfattning, men när man börjar med svärdsgrejer innan det blir typisk heavy metal så känner jag väl att hoppet om något spännande ganska snabbt avtar. Jag tröttnar faktiskt nästan redan när svärden korsas, när det sedan blir akustiskt på slutet sover jag och är totalt omedveten om vad reptilerna sysslar med. Det är faktiskt ganska tråkigt, det saknas gift och det saknas bett i låtarna – vem orkar lyssna på samma gamla visa i repris igen?

Om du är en av dem kanske det är för dig, jag är nog inte det och drömmer om något annat, kanske en fantastisk rymdutflykt eller något i den stilen. Det hade varit roligt med något lite mer unikt eller spännande, lite svårt att förstå den här önskan om repetition efter repetition, musik på rutin. Rutin är tråkigt och sammetshuggormar kan knappast beskrivas som vare sig intressanta eller spännande, ett ganska tråkigt och fantasifattigt album som säkert går hem bland många heavy metal-fans.

HHHHHHH