Band:
Nitte Valo - Vocals
Anton Kabanen - Guitar, Vocals
Pyry Vikki - Drums
Juuso Soinio - Guitar
Eero Sipila - Bass, Vocals
Janne Bjorkroth - Keyboards, Vocals
Discography:
Debut
Guests:
Netta Dahlberg, addtional backing vocals
Joona Björkroth, additional bkg. vocals
Nino Laurenne, additional backing vocals
Info
Produced by Nino Laurenne
Recorded and mixed at Pump Studio by Nine Laurenne and Jussi Kraft
Mastered by Svante Forsbäck at Chartmakers
Orchestral Arrangements by Janne Björkroth and Anton Kabanen
Released 2011-04-13
Reviewed 2011-06-29
Links:
battlebeast.fi
myspace
hype records
Jag kan bara sådär i förbigående nämna att jag inte gillar rock-/metalklichéer och undviker helst dessa om jag har chansen, men eftersom jag skulle recensera stridsbesten fanns det ju inte så mycket val. Det tog dock lång tid innan jag kom mig för att faktiskt lyssna till vad det handlade om, två månader eller något i den stilen men här får ni till sist en recension.
Att Battle Beast är från Finland är något som är självklart när man hört halva första spåret, jag hade kunnat slå vad om en miljon att de var från Finland redan innan jag visste att de var det eftersom att de låter väldigt finska i sin ljudbild. De ligger någonstans i trakten av den så kallade power metal genren, det är ganska trallvänlig snabbmetall som bjuds på. Detta krönt av en sångerska med en röst som de flesta rocksångare skulle döda för att få, denna Nitte som hon heter har en väldigt stor närvaro i det musikaliska och dominerar ofta ljudbilden fullständigt.
Produktionen och resulterande ljudbild är som jag redan nämnt typiskt finsk men samtidigt har bandet tack vare sångerska Nitte en ganska egen ljudbild och påminner väl egentligen inte direkt om något annat band samtidigt som de påminner om i stort sett allt. Steel är lite över 45 minuter lång och har elva spår där de flesta har titlar som är väldigt mycket kliché och skulle lika gärna kunnat komma från något av Manowars album.
Vad som skiljer sig mellan Battle Beast och Manowar är att Battle Beast faktiskt är bra, visst Manowar har sina stunder men på det hela taget är de väl inte direkt de bästa. Det känns mycket som att bandet hittar sina influenser i det förgångna men låter dem samtidigt inte ta överhanden utan håller sin hyllning till hårdrockens förflutna på en bra nivå balanserad mot det moderna.
Albumet börjar med att vi får kliva in i metallvärlden, det är en bra inledning som faktiskt känns för mig lite grann som något från Scanners Hypertrace, varför vet jag inte men det är känslan jag får förutom att jag gillar spåret. Spår tre är sedan min favorit, The Band of the Hawk heter spåret och är ett skönt episkt spår med finfina arrangemang vilka är väldigt medryckande. Titelspåret Steel är ett annat spår värt att skriva hem om, riktigt bra refräng bjuds vi på i det spåret. Sedan är jag en stor fan också av spår sju Cyberspace men egentligen kan jag väl säga att allt på albumet är bra men att nämnda spår är snäppet vassare.
Jag skulle dock vilja säga att när allt ska summeras är det nog ändå sångerskan Nitte som är bandets starkaste kort, vilken närvaro hon har. Jag skulle inte säga att hon har den bästa och vackraste rösten jag hört men hon har en karismatisk stämma som lyfter detta band till nivåer högre än om Udo hade sjungit. Battle Beast måste definitivt beskrivas som en positiv överraskning med tanke på att jag inte direkt förväntat mig någonting av dem.
HHHHHHH
