Ultimatum
Virtuality

Synnerligen modernt blir det när finska Ultimatum kommer med Virtuality som handlar om ett gäng gamers som fastnar i ett virtual reality-spel. Det låter ju bekant, finns det inte en film som heter Tron som hade tematik åt det hållet? Dem har ju åtminstone ansträngt sig för att skapa en digital känsla i det grafiska och även i viss mån det musikalisk som jag återkommer till. Det är fjärde albumet för kvartetten, det är det första konceptalbumet och det innehåller några gäster, tre sångare och en bassist.

Power metal med vissa progressiva inslag och en del elektroniska grejer för att passa in i konceptet. Med fyra sångare skapas det viss dynamik i sången, en röst är kvinnlig vilket ger mer djup och kan användas för den där stereotypa datorrösten. Hyfsat med variation men ett vrållångt album som berövar dig över sjuttio minuter ifall du inte tycker om det, och det finns nog en väldigt reell risk att du inte gör det. Det är väl inte helt förutsägbart, men samtidigt kan jag inte direkt påstå att jag slås av det fräscha tänkandet eller de nya idéerna som de frambringar, det känns som att de lånar ganska friskt från annat i genren eller musikaliskt närliggande.

Ett album som nog känns mer tradigt än underhållande, kanske som det vore att tappa bort sig i den virtuella spelverkligheten. Jag är väl dock inte säker på att det var den känslan de ville ha. Det är ett album som saknar nyanser och det flyter samman till en massa av diverse ljud, kakafoni är ett uttryck man kan använda för sådant. Jag tycker att ljudbilden är ganska snygg men helheten blir trots det mest segdragen, ingredienserna för något bra är där men de hittar inte riktigt rätt recept för att kombinera dessa ingredienser till något förträffligt.

Lite tråkigt är min beskrivning av detta album, ganska okej men det är långtråkigt. Kanske för den som gillar power metal, men jag är inte helt hundra på att det är ett album som träffar rätt för någon egentligen. Det är kul att de försöker sig på något lite mer äventyrligt och ibland lyckas man inte, men när man gör det kan det bli fantastiskt. De har en del bra idéer men de träffar inte riktigt rätt med låtarna och därför blir det ett album som jag tycker att man gott klarar sig utan.

HHHHHHH