TDW
Fountains

Jag skrev om TDW senast det begav sig och jag köpte The Day the Clock Stops på vinyl eftersom det är ett höjdaralbum. Redan nu kommer nästa album som kallas Fountains, den sägs vara skriven och inspelad rekordsnabbt från Tom de Wit och hans TDW. Den bygger också delvis på koncept presenterade av fans, och innehåller faktiskt namn på många av dessa fans i spåret Gratitude Song, snygg gest. Kanske inte lika snyggt omslag, men musiken däremot…

TDW är musikaliskt allt och ingenting, det är progressivt, det är kreativt och äventyrligt, Fountains är definitivt ett sådant album. Det är framåt, det är bekant, det lånar, det överraskar, det är så här man vill att det ska låta. Precis som senast det begav sig blir man imponerad över variationen och hur det faktiskt kan vara möjligt att komma med musik som inte låter som allt annat, utan att för den skull vara något helt främmande dissonant oväsen. Det är så här kreativa musikskapare gör, de vågar ta ut svängarna, strunta i vad som skett tidigare, och vågar misslyckas. Fountains är för övrigt inte överdrivet lik sin föregångare även om man kan höra att de kommer från samma upphovsman.

Fantastiskt och lysande använder jag inte så ofta, Fountains är faktiskt bara det sjunde albumet 2021 som får över fem poäng. Det är alltså ett av väldigt få enastående album jag hört från 2021 och en hoppgivare i en annars ganska tondöv musikvärld. Det är albums som Fountains som gör att jag orkar skriva vidare trots att jag spammas med mestadels ointressant medioker musik, det är skapare som Tom de Wit som gör att man ändå kan ha visst hopp till musikvärlden. På Fountains bjuder han oss återigen på en musikalisk resa, ett äventyr där man inte kan ta något för givet, vem fan sjunger till exempel en massa namn som en del av en låt? Vem tackar sina fans på det sättet? Kanske är det inledningen ändå som jag gillar bäst på ett album som hela tiden lyckas behålla mitt intresse, när man kanske är på väg att sluta lyssna kommer dödsmetallvrål, eller något annat som åter griper tag i lyssnaren.

Det var imponerande när klockorna stannade och är nog lika imponerande nu, detta äventyr är annorlunda, men ändå välbekant om man har tidigare erfarenhet av TDW. Jag gillar när det är progressivt på det här sättet, att man inte bara är nöjd att kopiera någon annans koncept utan man gör sin egen musik, bara det är ovanligt. Men att det sedan är den kvalité som vi erbjuds är än mer ovanligt och det är extremt bra. Det finns egentligen ingenting att klaga på när det gäller Fountains, kanske att vinylen nog inte är så snygg med det omslaget som jag kanske inte är någon större fan av, men musiken är imponerande. Missa inte denna!

HHHHHHH