Spock's Beard
Noise Floor

Spocks skägg är tillbaka med ett nytt alster, ett de kallar Noise Floor som nog kan ses som mer evolution än revolution när det kommer till det musikaliska. Det är album nummer tretton de fixat fram åt oss nu och det ser trumslagare Nick återvända till bandet även om det är ett studioåtagande då han inte kommer att åka med bandet och turnera, men förhoppningen är att han ska kunna vara med i studion även på framtida alster. Det är ett album som också bjuder på ett album och en EP från klipprumsgolvet så vi får mycket musik, nästan sjuttio minuter allt som allt, men det är progressiv rockmusik så det kan man väl ha överseende med då sådana album brukar kunna hålla sig intressanta under längre tid tack vare stor fantasi och variation.

Stor fantasi och variation har dessa herrar definitivt lyckats bygga in i det musikaliska alster som kallas Noise Floor. Musiken är varierat, progressiv, djup, dramatisk och välproducerad – det märks att man lyssnar på ett band som vet vad de gör och som parar sin erfarenhet med stort kunnande. Bra sångare, och även om det är progressivt och djupt känns det relativt lätt att ta till sig, ett album som är mer direkt och inte kräver att man investerar lika mycket tid och energi som föregångaren. Dock är det inte direkt en kavalkad av radiohits, det kräver fortfarande en del av lyssnaren. Men det är ganska medryckande, och det känns välbekant Spock’s Beardigt så jag tror knappast att de lär skrämma bort några fans, det är en evolution av bandets musikaliska framtoning snarare än en revolution.

Snyggt, bra, intressant, djupt, medryckande, är alla termer jag skulle kunna använda för att beskriva hur Spock’s Beards nya album låter, men det kanske räcker med att jag beskriver att det är bra. Låtarna är vassa rakt genom hela låtlistan och det gäller både Noise Floor och Editing Room Floor. Att välja en favoritlåt är dock svårt, de är alla bra och jag kan väl inte påstå att någon av dem ger ett överdrivet mycket starkare intryck än de andra. Däremot kan jag påstå att jag inte hör någon direkt svaghet på albumet, allt känns väl framfört, väl författat och väl genomtänkt – det är helt enkelt ett riktigt vasst album som Spock’s Beards fans utan tvekan kommer att tycka om. Bättre än sina föregångare? Där är jag inte lika säker och skulle nog vilja påstå att det är väl någonstans i nivå med The Oblivion Particle, kanske snäppet sämre, vilket förstås betyder att det är ett riktigt schysst album.

Slutligen är väl schysst album, fräscht, spännande, välbekant och trevligt, några bra fraser att beskriva detta album med. Det låter riktigt trevligt men bandet har ju ett gäng riktigt vassa album i ryggsäcken sedan tidigare och bland deras absolut bästa tycker jag inte att vi kan placera detta nya album. Det är bra, det är lätt att ta till sig, det låter som Spock’s Beard – mer än så kanske man inte kan begära, och det kan nog beskrivas som vettigt att kika närmare på detta Noise Floor. Spock’s Beard fortsätter helt enkelt att leverera stark och trevlig musik, de kan få leva och andas ytterligare en dag.

HHHHHHH