Helfir
The Journey

Helfir, eller Luca Mazzotta som mannen bakom projektet kallas, släpper tredje albumet The Journey. Så det är ut på lite äventyr genom en melankolisk värld vi får, omslaget indikerar ganska tydligt vilken typ av stämning vi bjuds på. Mazzotta har förutom Helfir hörts på album från lite andra band och har turnerade med sådana som Orphaned Land och Antimatter. I pressmaterialet sägs det att dekadensen fått en ny tolkare, och att namnet på denna är Helfir. Kanske.

Musikaliskt är det gotiskt och mörkt, skymningsljus eller grått skulle jag vilja beskriva det som. Inte överdrivet många inslag av hopp i Helfirs melankoli, men atmosfärerna känns väl genomtänkta och stämningsfulla. Sånginsatsen är god överlag och det känns som ett kompetent genomfört album på alla sätt. Det kan dock sägas vara lite långsamt, och jag tror även att man kan uppleva det som att det saknas dynamik, det blir kanske lite statiskt. Med femtio minuters speltid skulle jag också vilja säga att albumet är lite väl långt, mer dynamik eller färre låtar hade definitivt lyft albumet.

Jag tycker om stämningarna vi får, det är som en filmresa eller något i den stilen. Problemet för albumet är dock att det händer väldigt lite under denna resa och vi passerar mest förbi utan att riktigt se någonting, Helfir skrapar på ytan men saknar svärtan och djupet för att ta det ett steg längre. Dessutom saknas hoppet i låtarna, den där känslan av ljuset som lyser upp svärtan – det är mest ett jämngrått album utan starka fokuspunkter. Definitivt inte dåligt men inte heller något man dras till, Helfir kan stämningar men jag saknar det där lilla extra, det är som en kladdkaka eller något sådant, det är schysst men med grädde hade det varit utmärkt – grädden saknas.

Helt okej men inte speciellt imponerande, lite så tycker jag att man kan sammanfatta detta album. Det fungerar helt klart och man kan lyssna på det som bakgrundsmusik och så vidare men det känns inte som ett speciellt minnesvärt album som man kommer att bära med sig under livet.

HHHHHHH