Black Diamonds
No-Tell Hotel

Svarta diamanter är vad vi tittar på denna gång, omslaget vittnar om klassisk hårdrock och schweizisk sådan från ett band som hörts i annonsering för ett schweiziskt järnvägsbolag och en del annat. Det är deras fjärde album som ser vissa ändringar i bandets uppställning, vilket enligt pressmaterialet ger tolv nya fräscha låtar med nya influenser med rock och glamour. Kan det vara något?

Egentligen är de väl som en lite mindre energisk version av landsmännen Crystal Ball, klassisk hårdrock med lite klämkäcka refränger och viss attityd. Man kan definitivt se influenser från åttiotalets sleaze och glam, men kanske lite utan finess och fantasi. Ganska typisk låtvariation för ett album i den genren, inga direkta överraskningar bjuder de tolv låtarna på. Det syns på omslaget ungefär vad det är man får men kanske inte riktigt lika färgstarkt och glättigt.

Det är helt okej men det behövs mer fart, mer energi, mer driv, jag tycker inte riktigt att detta album lyfter någonstans egentligen. Det är bäst i inledande titelspåret No-Tell Hotel och avslutande Outlaw där det är väldigt bra men kanske ändå lite uddlöst. Det är väl ungefär där jag ser albumet hela tiden egentligen, som lite uddlöst, lite tråkigt, lite beige, lite oglamoröst, och inte alls som jag vill att ett album i denna stil ska låta.

Föga imponerande, det är väl min känsla efter att ha låtit snurra detta album ett antal gånger i musikspelaren. Men visst, den som uppskattar de liknande banden kan säkert finna detta album tilltalande. Jag skulle dock inte räkna med att få något fantastiskt för mina pengar om jag köpte denna, svaret är nej tror jag.

HHHHHHH