Angelica
All I Am

Angelica Rylin från The Murder of My Sweet gör sitt andra soloalbum, det första var det föga imponerande Thrive från 2013. Däremot gillade jag The Murder of My Sweet när jag skrev om dem för några år sedan, så vad blir det när Angelica kommer med allt hon är. En sak jag reflekterar över innan jag lyssnar är det föga smickrande omslaget, vem tyckte att det var en bra idé? Jag hade nog inte varit för ett sådant omslag om jag varit Angelica, men å andra sidan är jag inte henne och det är ju musiken och inte omslaget som spelar roll.

Ganska typiskt album för Frontiers tycker jag, melodiöst och klämkäckt. Bra producerat, däremot tycker jag väl inte att hon sjunger speciellt bra utan ganska själlöst och oengagerat. Inte heller så överdrivet stor variation, ganska förutsägbart skulle man faktiskt kunna påstå. Lite som en affärsproduktion, oförargligt och tamt är väl andra känslor jag får när jag lyssnar. Man kan knappast heller beskriva albumet som speciellt originellt, känns lite långt också.

Det här tycker jag väl inte att man behöver lägga något större intresse vid, ett tråkigt och innehållslöst album som knappast kan mäta sig med något av det bättre på bolaget eller inom genren. Jag tycker nog att Angelica bör hålla sig till huvudbandet The Murder of My Sweet, men kanske ska man se Angelicas soloalster som en ventil för det som inte duger till huvudbandet.

Men visst, det är väl inte dåligt på det sättet att man mår dåligt av att lyssna på det eller så, men det imponerar ju inte på något sätt och dussinprodukter känns mer som skivbolagens försök att dra in lite extra stålar än som något någon faktiskt vill ha. Jag tycker faktiskt inte, taskigt nog kanske, att Angelica kommer med någonting alls av värde när det gäller detta album – det känns rätt meningslöst och själlöst.

HHHHHHH