White Crone
The Poisoner

När man skriver att man är etablerad, ledare, har vunnit dussintals priser och så vidare, då får man mig lite avogt inställd. Precis samma sak kan jag också säga, det gör mig inte till expert, inte det minsta, men jag vet hur lite det faktiskt kan betyda. Och som första stycke i en presstext blir det som en text som säger ungefär att man ändå struntar i vad jag skriver eftersom man är så bäst ändå. Jag kan förstås ha fel. White Crone är Lisa Manns projekt, hon är normalt Bluesartist med flera album på samvetet. Hon fick för ett tag sedan infallet att göra lite metal, vilket blev detta album under epitetet White Crone. Det står mycket mer i presstexten men det mest intressanta kan sammanfattas som jag skrev det.

Nostalgisk heavy metal, men så ser hon ju det själv som lite av en hyllning till den klassiska metallen. Det är lite ockulta och doomiga inslag men också lättillgängligt och ganska klämkäckt, ibland lite tyngre och malande också. Hyfsat varierat är det med ett dussin låtar som kräver dryga femtio minuter att ta sig genom, det är väl inte överdrivet långt speciellt inte eftersom variationen är ganska god. Ljudbilden är klassisk och jag skulle väl inte påstå att det är det absolut snyggast producerade album jag hört i livet men det finns väl inte överdrivet mycket att klaga på, och man kan säga att Lisa sjunger bra och har bra drag i stämbanden. En ganska snygg och välbekant produktion överlag, skulle man nog kunna säga.

Det är ett trevligt album med trevliga låtar som det klämkäcka titelspåret och min favorit, det lite mer proggiga spåret New Planet Earth. Det må vara ett trevligt album, ett bra album, men det är inte ett fantastiskt album och känns inte speciellt minnesvärt. Som vanligt instämmer inte så många nätrecensenter, promoassistenter kan man väl mer kalla dem, i detta då flera givit albumet höga betyg men jag tycker inte att det förtjänar ett sådant. Så imponerande är det inte, den som gillar heavy metal och kanske även doomigare metal kan säkert uppskatta detta album.

The Poisoner kan vara värt att kika närmare på för den som är nostalgiskt lagd och som gillar den klassiska tungmetallen, men det är inte ett speciellt minnesvärt album. Det är helt enkelt ett album som är gjort dör den som uppskattar det nostalgiska här i livet.

HHHHHHH