Stoneflower
Finally

Äntligen säger Stoneflower, det norska bandet släpper sitt tredje album och vi behövde inte vänta lika länge som mellan de första två. Debuten kom redan 2003 och andra album 2014. Det är ett i stora delar nytt band vi får höra här med bland annat ny sångare och ett par ytterligare nya musiker, de har dessutom en del prominenta gäster som hörts i band som A-Ha, Alice Cooper, Secret Garden och så vidare. Loggan på omslaget borde inte ha varit i rött men annars har de även givit albumet ett snyggt omslag, så ska vi säga att äntligen kom det ett nytt album eller äntligen kan jag nu lägga det till handlingarna?

Klassisk melodiös rock/AOR med tydliga refränger, melodier, välpolerad produktion, bra sång och så vidare. Det följer väl ganska tydligt genrens riktlinjer och ingenstans kommer du som lyssnare att överraskas, det är dock ändå relativt varierat för genren och speltiden är sansad vilket ändå ger känslan av ett genomtänkt album även om det kreativt kanske saknar en del och det är definitivt inte speciellt fräscht. På tal om saknar, det är inte ett av de mer rejäla AOR-albumen med lite tyngd bakom låtarna, det är snarare lite mjukrockigt och lite tyngd tycker jag nog att jag saknar när jag lyssnar på detta album.

Förutom tyngd saknar jag nog ingenting, eller mycket, det känns som ett kompetent och ett bra album som är lätt att lyssna på och lätt att ta till sig med snygga melodiösa låtar och bra sångare. Jag skulle dock önska att sångaren sattes på lite större prov med mer intensiva låtar där han behövde använde använda mer av sitt register, nu känns det som att han mest håller till i det register där han är bekväm och avslappnat kan sjunga. Överlag känns det faktiskt lite som att bandet inte tar några risker, de kör på säkra kort och kommer med enkla kompositioner och sådant som fungerat tidigare och fungerar även i deras fall. Det är ett bra album, trevligt att lyssna på och spår som Shivering Hands, tielspåret och Kaylee är till och med vagt minnesvärda.

Kolla upp den här om du gillar AOR, det är en välgjord skapelse någonstans i mittfåran, av ett band som uppenbarligen har kompetens men som saknar lite mod. Jag får känslan att det finns mer potential i detta band men att de är antingen för slöa eller för fega för att våga sig på det som behövs, därför får vi resultatet som vi ofta får i AOR-genren, det är ett av de här trevliga albumen att lyssna på som snart kommer att glömmas bort. Väldigt få, om några, kommer att minnas detta album när de funderar över vilka de bra albumen från 2020 var. Vill man göra avtryck krävs mer än detta, det känns mer som att äntligen får jag sätta punkt och sortera bort Stoneflower.

HHHHHHH