Squealer
Insanity

Label: Pride & Joy Music
Tre liknande band: Megadeth/Metallica/Perzonal War

Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Into Flames
2. Salvation
3. Bad Tasting Sin
4. My Journey
5. Low-flying Brains
6. Hunter Of Myself
7. Insanity
8. Lose Control
9. Power Of Bliss
10. Black Rain


Band:
Lars Döring - guitars
Michael Schiel - guitars, backing vocals, piano on “Black Rain”
Sebastian Werner - vocals
Manuel Roth - bass, backing vocals
Peter Schäfer - drums


Discography:
Ready to Fight (1987)
One Beer Too Much (1988)
Human Traces (1990)
Make Your Day (1992)
Wrong Time, Wrong Place? (1995)
The Prophecy (1999)
Made for Eternity (2000)
Under the Cross (2002)
Confrontation Street (2006)
The Circle Shuts (2008)
Behind Closed Doors (2018)


Guests:
Bernhard Weiss - vocals
Zak Stevens - vocals
Roland Grapow - guitar
Ingmar Klippert - piano


Info:
Recorded with Ito Grabosch
Mixed and mastered by Roland Grapow

Released 2020-12-04
Reviewed 2020-12-12

Links:
squealer.de
pride & joy


read in english

Det blir galenskap när Squealer bjuder på nytt, ett band som varit med sedan åttiotalet och har hunnit med ett tiotal album. De hade ett långt hopp från 2008 till förra albumet som kom 2018, nu gick det snabbare för bandet som ökat en personal och som även hittat några prominenta gäster, framförallt till spåret Black Rain. Vad de inte hittat är ett roligare omslag, för ett thrash-band tycker jag nog att man skulle kunna hoppas på något lite mer spännande än ett gruppfoto med en logga.

Melodiös thrash, lite power metal-inslag kanske med många klämkäcka refränger och tydliga melodier. Det är ett tungt och rejält album, sången är lite vrålig med en del klarsjungna refränger också – modern thrash kanske man kan påstå. Jag tycker ljudbilden är snygg och stark, det finns utrymme både för tyngden och melodierna. Det är också ett album som kommer att kännas bekant för den som hörde senaste albumet eftersom det stilistiskt är ganska likt, variationen är hyfsad och speltiden sansad så man kan lätt dra slutsatsen att det är en bra produktion.

Ett underhållande album där spår som Salvation är en bra klassisk klämkäck Squealer-låt och avslutande Black Rain där vi får höra bland annat Zak Stevens är en annan som sticker ut. Men samtidigt som det är både bra och underhållande så är det knappast ett album som sticker ut ur vare sig det kreativa perspektivet eller om man ser till minnesvärdhet. Men det är underhållande att lyssna på och jag tror inte att den som köper albumet kommer att bli besviken då det finns sköna och bra låtar att lyssna på, dessutom har de bra drag och driv i sin musik vilket alltid är kul, nackdelen är väl mest att man lätt glömmer albumet.

Lätt att tycka om men också ganska lätt att glömma, bandets fans kommer tycka om det och detsamma gäller genrefansen. Ett solitt album från ett kompetent och solitt band, definitivt värt att kika på om du tillhör de kategorier jag nämnt tidigare. Själv kanske jag hade velat ha lite mer galenskap, det känns som ett sådant där band där man vet vad man får och man blir inte besviken.

HHHHHHH