Solstice
Sia

Label: Giant Electric Pea
Tre liknande band: IQ/Pallas/Pendragon

Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. Shout
2. Love is Coming
3. Long Gone
4. Stand Up
5. Seven Dreams
6. A New Day
7. Cheyenne (2020)


Band:
Andy Glass - Guitar, Vocals
Jenny Newman - Violin
Pete Hemsley - Drums
Jess Holland - Vocals
Robin Phillips - Bass
Steven McDaniel - Keyboards, Vocals


Discography:
Silent Dance (1984)
New Life (1993)
Circles (1997)
Spirit (2010)
Prophecy (2013)


Guests:


Info:
Cover: Painting by Shaun Blake, Logo Painting by Barry Kitson

Released 2020-11-23
Reviewed 2020-11-20

Links:
solsticeprog.uk
youtube

gep


read in english

Bandet Solstice bildades redan 1980 och släppte debuten 1984, innan bandet splittrades 1985. De fick nytt liv på nittiotalet, då med ett par album och något live-album innan bandet återigen försvann i några år. Sedan kom de åter 2010 med nya album 2010 och 2013, därefter har det dröjt tills nu innan nästa album som kallas Sia fått se dagens ljus. Så, inte kanske det flitigaste och med idoga band vi sett men de har trpts allt hunnit med några album, ett par livesläpp och någon kompilation. Sia ser absolut spännande ut med coolt omslag och sådär, ny spännande sångare i Jess Holland har de också.

Musikaliskt handlar det om progrock, eller neo-progressive folkrock som det skrivs i wikipedia. Det kanske stämmer, det är proggigt med bra sångerska, mycket atmosfär, ganska lättillgängligt men ändå med en del djup. Bra producerat, de skapar musik med en självklarhet som bara erfarna musiker brukar besitta. Ganska snygg ljudbild, men kanske inte spektakulär och kanske inte direkt några större överraskningar utan ganska mycket rätt så typiska progressiva element. Ganska sansat när det gäller speltiden, men kanske ändå att de borde ha hållit de ännu lite kortare.

Bra album, det är den spontana känslan och sedan den kvardröjande känslan. Det är bra, men inte spektakulärt bra och det ser jag som en liten svaghet. Jag saknar det där som fångar mig, det som fanns hos Rain från samma bolag som jag skrev om för några dagar sedan. Lite segt är det väl, solitt men lite segt tycker jag att man beskriva det som. Bäst är atmosfärerna och sångerskan men jag tycker att det borde ha satt lite fart ibland, mer dynamik hade behövts för att det verkligen skulle lyfta. Kanske en riktigt vass låt? Något sådant hade lyft detta album till lite högre höjder.

Gillar man progressiv rockmusik ska man kika närmare på detta album, men den som gillar lite fartigare musik kan nog tycka att det känns lite sömnigt. Kanske inte spektakulärt men välgjort och med sköna atmosfärer, det finns definitivt många uppsidor med detta album – kanske inte särskilt minnesvärt men du blir nog inte besviken.

HHHHHHH