Silius
Worship to Extinction

Dyrkan eller tillbedjan till utrotning, det låter ju som något för de religiösa. Det är så österrikiska Silius kallar sitt andra album Worship to Extinction, ett album med ganska kul omslag, som dessutom kommer i en ganska fräsig vinylutgåva för den som önskar. För er som undrar så bildades Silius 2013 och debutalbumet kom 2017, det skrev vi inte om då vi inte hade tid men jag spelade igenom det någon gång och kan väl konstatera att de tagit kliv framåt från debutalbumet till detta.

Det handlar om kraftfull thrash metal och jag tycker att de tre liknande banden vi nämnt ger en ganska god referens att använda för att föreställa sig hur det låter när Silius ljuder ur hörlurarna. De har gått i tyngre riktning så det är snabbt och det är ordentligt tungt. Kanske lite statiskt sett till helheten, det hade nog kunnat vara lite mer dynamiskt. Jag tycker väl inte heller att vi får några större överraskningar utan det håller sig inom ramarna musikaliskt. Speltiden känns sansad och man kan överse med att det inte är speciellt varierat eller dynamiskt då det tar slut relativt snabbt.

De påstår sig vara stolta över albumet, och varför inte? Det är ett trevligt album, rejält och tungt, tilltalande och flott ljudbild tycker jag. Det står väl sedan inte lika väl upp för närmare granskning då det inte kommer något vi inte hört förr oh det är inte direkt så att Silius kommer med några fantastiska låtar. Det är habilt och solitt, kraftfullt men kanske kreativt lite tråkigt. Ett album som nog ändå inte kan gå fel hos thrasharna, men som kanske inte kommer att göra något massivt avtryck – jag tror inte heller att risken att thrash-fansen dyrkar sig själva eller Silius till döds är speciellt överhängande, så många och hängivna kommer de knappast hitta.

Det fungerar, och det är klart bättre än debuten. Det är bra. Samtidigt är det svårt att imponeras av ett band som inte direkt vågar något. Kopiera snyggt kan många göra, skriva något som verkligen imponerar kan många färre, Silius är definitivt det förstnämnda. De är skickliga hantverkare inom thrash-genren, de gör ett album som trycker på många thrashar-knappar och som man lätt tycker om. Samtidigt kan man inte undvika att inse att det är inte riktigt så vasst som det initiala intrycket vill göra gällande. Worship to Extinction är ett fint album, samtidigt är det lite tråkigt.

HHHHHHH