Prins Svart
Under Jord

Till sitt tredje album går Prins Svart Under Jord och har där hittat gästsångare som Mats Levén, Håkan Hemlin, Janne Åström och Matti Alfonzetti. Man kan ju se omslaget som första bekantskap och det lockar väl inte, det är inte ett utseende som väcker habegär. Men en vis själ förstår att omslaget inte är allt, de beskrivs ju som havandes en unik musikstil och som att de själva skapat en egen nisch – vilket förstås kan tyckas alldeles fantastiskt eftersom inte många band lyckas med det. Men är det verkligen så? Om man läser mer noggrant i pressmaterialet ser man att det unika tycks bestå i att de tagit klassisk sjuttiotalsrock med influenser som Led Zeppelin, Free, Deep Purple och så vidare och kryddat dem med svensk lyrik – det känns inte direkt som att det är att kalla unikt.

Sjuttiotalsrock med svensk lyrik är väl också det enklaste sättet att beskriva det, kanske med influenser från lite mer moderna grejer, men i huvudsak känns det som att det är sjuttiotalet som gäller. Första gången jag lyssnade slogs jag av hur bekant allt lät, jag trodde att det var covers översatta till svenska men det är det ju inte, Om de det dom viskar är sant känns dessutom väldigt lik en låt från det gamla svenska bandet Ratata, åtminstone tycker jag det. Det känns faktiskt inte som att de kommer med något särskilt unikt – dessutom är de inte direkt de enda som klassisk rock på svenska, Abramis Brama och Mysteriet kommer direkt i åtanke men det finns fler. I klassisk anda håller de albumet kort med strax över trettio minuter, kortare än en EP jag recenserade alldeles nyss – det är bra, man behöver oftast inte lasta på hur mycket låtar som helst på ett album.

Jo, visst kan man beskriva detta som ett bra album, det kan säkert ta sig upp ovan jord sett till popularitet och det vore ju kul före dem. Samtidigt är det svårt att verkligen gå igång på något man hört förr. Så visst gillar jag albumet men det är inte så att jag verkligen går igång på det, men visst har de sina höjdpunkter som inledande spåret och tidigare nämnda Om det dom viskar är sant är bra låtar man lätt tar till sig men samtidigt har jag medan jag skrev detta suttit och forskat på låtar som de ”lånat” från för sina egna och sådana distraktioner så även om det är bra är det knappast en fantastisk tidlös klassiker.

Ni som gillat det tidigare från Prins Svart eller som går igång på nostalgisk rock bör titta närmare på vad Prins Svart erbjuder med detta album, det finns inte mycket att klaga på egentligen. Själv saknar jag något riktigt nyskapande men det är helt klart ett album man kan ge en chans, du lär knappast ogilla det.

HHHHHHH