Abramis Brama
Tusen År

Abramis Brama släpper album nummer sju, ett album de kallar Tusen År. Kan det vara så att de känner det som att de hållit på i tusen år, trots att det är 20 år sedan de debuterade sin första låt Mamma Talar i svensk radio. Så en femtiondel av tusen år har detta band funnits och de har hunnit med sju album där deras senaste Enkel Biljett fått fina recensioner, dessutom har de lyckats ganska väl på det internationella planet trots att deras lyrik framförs på vårt lite obskyra språk som också är känt som svenska. Och de planerar liveaktivitet i Europa även i samband med detta album, precis som tidigare. Men vad kan vi då komma fram till om bandets sjunde album?

Börjar bra, tycker jag. Det är rockmusik på svenska med influenser av 60- och 70-tal, lite Sabbath doom-känsla, lite inslag av svensk folkmusik, lite psykedeliska inslag – klassisk svensk rockmusik, det finns en del band vars stil förnimmer om den Abramis Brama visar upp. Det är ett snyggt producerat album, ganska fräsch ljudbild trots den familjära traditionella känslan, men det är kanske ett lite långt album som nog också kunde ha varit lite mer varierat. De som hört bandet förr kommer att känna igen dem, för dem som inte hört bandet kommer det nog ändå kännas lite bekant men kanske också lite spännande. Schysst sångare för stilen och rätt stark känsla för schyssta melodier tycker jag att de har.

Albumet är bra, rekommenderas till den som gillar bandet sedan tidigare. Rekommenderas även till dig som gillar musik som hämtar inspiration från sedan länge svunna tider. Det är ett album som generellt kan vara värt att kika närmare på, framförallt tycker jag att det börjar bra med de två bästa spåren bland de tre första. Inledande Löpeld sätter an en bra ton och väcker nyfikenhet, titelspåret som återfinns på plats tre är min favorit och kanske lite av kulmen på detta album – här är det riktigt vasst tycker jag och superlativordlistan hämtas. Det blir dock lite av ett antiklimax för min del för jag tycker inte riktigt att albumet fortsätter på samma inslagna stig bland svampar och träskmarker, det blir lite mer ordinärt och det känns inte lika fängslande som inledningen. Kanske att jag vill påstå att det är ett album som har lite mer potential än vad bandet lyckas krama ur det.

Bandet fortsätter helt enkelt att leverera solid musik, rock på svenska känns alltid fräscht på många sätt och deras lyrik är i mångt om mycket fyndig och underhållande. Albumet i sig känns också underhållande, speciellt i början, det faller av lite mot slutet och når inte riktigt upp till de högre betygen när allt ska summeras. Album sju, tjugo år och jag tror inte att fansen kommer att överge Abramis Brama, de fortsätter att skapa intressant och solid musik – Tusen År kommer säkert att vara bortglömd sedan länge om tusen år men av mig får den en försiktig tumme upp.

HHHHHHH