Nils Patrik Johansson
The Great Conspiracy

28 februari 1986 är ett datum alla svenskar bör känna till, nu sådär 34 år senare på samma datum släpper Nils Patrik Johansson ett album som handlar om just den händelsen. Jag menar förstås mordet på Olof Palme, det första mordet på en svensk nationell ledare sedan Gustav III och förstås också det hittills sista i sitt slag. Det som kanske är mest intressant eller tragiskt (beroende på hur man vill se på det) är att mordet än idag är ouppklarat och det är det som har eggat Nils Patrik Johansson att undersöka och skapa ett album som tar upp hans uppföljning av mordet och dess bakgrund. Jag var själv för ung för att ha någon direkt åsikt om Palme under tiden han var statsminister men han verkar ha varit en av de mest färgstarka politiker vi haft – kanske har hans mord haft konsekvensen att vi idag har fega småbarn som partiledare i alla riksdagens partier.

Egentligen är jag väl inte speciellt förtjust i att recensera grejer med Nils Patrik på sång då jag alltid tycks få mail från folk vars åsikter skiljer sig från min som idiotförklarar mig bara för att jag tycker annorlunda mot vad de tycker. Johansson hyllas ofta för sina sångarkvalitéer både från fans och en del skribenter, personligen tycker jag ofta att han mest är jobbig att lyssna på vilket ofta är synd då Astral Doors ofta gör bra och ganska intressant heavy metal och han själv lyckas också bra i sina soloalster där detta är nummer två. På The Great Conspiracy tycker jag att han gör den bästa sånginsats han gjort, åtminstone bland dem jag hört. Vissa låtar är sången inget vidare men ibland sitter den som handen i handsken, produktionen är för övrigt riktigt bra och den här konspiratoriska känslan, agitatorn, mordet, alla teorier, skapar en riktigt flott musikalisk kanvas som snyggt målas av Nils Patrik Johansson och hans band.

Det är riktigt bra, The Agitator sätter an en fin ton och andra spåret sitter precis där det ska med de avslutande skotten. Freakshow Superstar är riktigt vass och Killer Without a Gun är kanske min favorit. Visst är det väl knappast nyskapande någonstans men det varieras ganska friskt och även om inspirationerna ofta är väldigt tydliga tycker jag att Johansson hittar en egen röst och gör det riktigt bra även om jag fortfarande inte alltid är överens med hans sångröst, men enligt ”säkra” källor beror det på att jag är en idiot eller något annat väldigt negativt så jag har säkert fel i den åsikten. Jag tycker att historien och tematiken, tillsammans med den riktigt fina kvalitén gör detta till ett riktigt starkt album och de lite negativa aspekter som finns märks inte speciellt tydligt så dem missar man oftast.

Dessutom är ju omslaget ganska flott, om jag har råd kanske jag köper mig en vinylkopia av denna. Jag rekommenderar åtminstone er att kika närmare på detta album eftersom det är riktigt bra. Videospåret The Baseball League är antagligen det sämsta spåret på albumet så gillar ni det borde ni gilla hela albumet, ett album man inte bör missa!

HHHHHHH