Nils Patrik Johansson
Evil Deluxe

Nils Patrik Johansson känd som sångare i band som Astral Doors, Lion’s Share och så vidare. Nu kommer han med sitt första soloalbum som säker kan tilltala många då han ofta jämförs med heavy metal-legenden Ronnie James Dio, en jämförelse jag tycker haltar då Dios sång kommer utan ansträngning och den gode Patrik oftast låter som att han sitter på Dass för att tömma magen när han sjunger. Inte för att han sjunger dåligt som sådant men jag tröttnar oftast ganska snabbt på hans sätt att sjunga och känslan är ofta att Astral Doors hade varit bättre med annan sång, men vad ska vi då säga när Nils Patrik bjuder på sitt första soloalbum?

I musikaliskt avseende skiljer sig inte Evil Delux från vad Nils Patrik gjort tidigare, i stort hade det lika gärna kunnat vara ett album av Astral Doors. I första riktiga låten som råkar vara titelspåret får jag först känslan av att sången kommer att vara annorlunda, lite råare och så vidare, den känslan försvinner dock ganska snart och det blir den vanliga sången. Produktionen är däremot helt okej för ett heavy metal-album men stilistiskt tycker jag inte att Johansson och hans band erbjuder någonting som känns speciellt intressant. Det blickar hela tiden bakåt och aldrig framåt, fördelen är väl att det hålls sansat när det gäller speltiden och att det välbekanta går hem hos genrefansen som skräms av nytänkande.

Lite av ett småtrevligt nostalgiskt album av metalliska tramsigheter, ungefär som heavy metal ska vara. Inledande Evil Deluxe har en suverän vers men en refräng som är tyvärr är skräptråkig, tänk vilket trevlig spår det hade kunnat vara. Kings and Queens är lite av en självbiografisk låt som är riktigt bra men hade varit fantastiskt om Johansson varit lite mindre skitnödig. Tänk om han kunde sjunga med lite känsla, och inte bara låta som att han gör sitt bästa för att imitera ”the late and great” Ronnie James Dio som han alltid tenderar till att göra. Kanske är jag lite väl negativ till Nils Patrik, så dålig är han definitivt inte men enligt mitt tycke bidrar han ytterst sällan med att lyfta musiken med sitt sätt att sjunga.

Slutsatsen är att Evil Deluxe inte är alltför mycket metal deluxe, det är ett trevligt heavy metal-album som med dimmig blick drömmer sig tillbaka till svunna tider. Kanske är det vad det handlar om att vara ”metalhead” men det blir lätt att man tröttnar. Vill jag verkligen höra 1986 har jag Somewhere in Time i skivsamlingen redan, och British Steel, Holy Diver om jag vill höra tidigare årtal – att kräkas upp samma gamla material och om igen blir tröttsamt i längden. Evil Deluxe har några snygga höjdpunkter men är för mycket nostalgi för att verkligen glänsa.

HHHHHHH