Heruka
No Sun Dared Pass Our Windows

Italienska Heruka hamnar på en plats där ingen sol vågar passera fönstret. Det är ett album där de lyriska koncepten avhandlar det mörker som det många gånger innebär att vara drabbad av psykisk ohälsa. Omslaget är ganska intressant även om loggan kanske inte känns speciellt uppiggande eller intresseväckande. Heruka eller Heruka Project som man också kan se, såg dagens ljus år 2000 men egentligen hände inte speciellt mycket förrän för ett par tre år sedan då de börjat släppa grejer i lite snabbare takt. En EP kom 2005 och en demo 2000 men sedan kom debutalbumet 2018 och en EP förra året, nu 2020 kommer alltså album nummer två och det är ett intressant album.

Black metal är vad det handlar om, ganska rå produktion och kanske inte så högt tempo på allt men ändå ganska hyfsat tempo och en klassiskt svartmetallskrikande men utan de mer töntiga inslagen. Det här känns mörkt och träffar essensen av vad man vill att black metal ska vara. Och det samtidigt som det hålls relativt fräscht det känns intressant och inte bara som den vardagliga skåpmaten i genren som oftast är urtrist. Men visst, det kanske inte är för alla, som det förstås brukar vara i genren men ofta är back metal både tamt och menlöst, det här är något annat. Det är fräsigt, det är som att gå in i det där sjuka mentala tillstånd jag läser om, att befinna sig i det där rummet på omslaget och att uppleva det inre mörkret.

Riktigt bra, riktigt kul, riktigt rått och mörkt, som svartmetall bör vara. Det är inget trams när Heruka sätter fart, de överdriver inte heller och går i typiska genrefällor med innehållslösa stereotyper och ljudkulisser som förtar djupet och mörkret bakom. Här finns nyanser och dynamik, variation och dramatik. Det är ett riktigt bra album som gör precis vad jag vill att black metal ska göra, det är vad jag tycker att black metal ska vara. Visst kan man argumentera om originalitet som man alltid kan göra om black och death metal, det går inte att vara speciellt originell i de genrerna men Heruka har nog hittat en hyfsat egen nisch trots allt.

Fräscht och kul, hur ofta skriver jag det om black metal? Aldrig. Jo, nu. Jag gillar många av låtarna men kanske att titelspåret är det bästa men White Coats Don’t Understand och avslutande Let no One be Saved är andra låtar som gör avtryck. Så om ni någon gång känt er nyfikna på hur man skulle kunna göra ett soundtrack till ett hospital kan ni kika på detta album för det är nog bland det närmaste man kan komma. Snyggt!

HHHHHHH