Arctic Rain
The One

Här har vi ett band som tagit fram den gamla boken AOR for Dummies eller kanske den lite nyare Frontiers Records Sound For Dummies, svenska Arctic Rain låter ungefär som det mesta ur Frontiers katalog. Frontiers är ett bolag som hittat många starka artister och släppt massor av bra musik, men ju mer de släppt desto mer likriktat har det blivit. Se bara på senaste albumet av Pride of Lions som jag recenserade nyligen, ett band som en gång gjorde en fantastisk debut för att sedan bli ett alltmer generiskt AOR-band, det senaste alstret var bra men ganska tråkigt, och de är inte det enda Frontiers-band som gjort den resan, vissa börjar som generiska och blir alltmer irrelevanta för varje släpp – Arctic Rain borde kasta inspirationskatalogen och byta skivbolag om de vill göra något som känns relevant. Detta album är väl nära så irrelevant ett album kan vara, frågan är om inte de flesta redan glömt detta album som släpptes i augusti.

Jag behövde inte lyssna mycket för att inse att detta album var ett av Frontiers, jag försöker att inte veta något om albumen när jag lyssnar på dem, på så vis får man den rättvisaste bedömningen. Det är bara så att många album ur Frontiers katalog låter nästintill identiska, men så har ju Pete skrivit låtar till en hel räcka artister ur denna katalog – då blir det väl inte så konstigt hans eget band låter så. Det är väl denna återvinning av producenter och låtskrivare som skapar mycket av denna växande tristess ur det italienska bolagets katalog, det är synd för en gång i tiden innan de växte sig så stora var de ett fantastiskt bolag. Arctic Rain har jag däremot väldigt lite att säga om, deras album är generisk AOR, klämkäcka och snyggt producerade låtar, hyfsad sångare, de trycker på alla de typiska knapparna sådär lagom oengagerat för att göra ett utmärkt bakgrundsalbum som man aldrig lyssnar speciellt noggrant på. Bra hantverk, ganska kasst konstverk.

De kopierar friskt från [valfritt AOR-/melodirockband infogas här] och det känns bara som en kavalkad av efterapningar, i diplomatisk skrift kanske hyllningar, av sådant som kommit förr. Jag har försökt komma på något som känns lika meningslöst som att släppa nya liknande album, och det skulle väl vara superhjältefilmer eller böcker av Camilla Läckberg, det sistnämnda håller dock betydligt lägre kvalité, detta kan man trots allt utsätta sig för utan att vilja förgås i helvetisk eld. Jag vet inte vad jag ska jämföra det med, det känns som något tragiskt massproducerat helt utan fantasi. Väl producerat och sammansatt av kompetenta musiker vars konstnärliga ådra i stort sätt är obefintlig.

Du blir kanske inte besviken av detta album men jag kan garantera att du inte kommer att spela det mer än ett par gånger innan det kommer att samla damm någonstans. Det är ett album som känns som en skarvsladd eller något sådant, du har dem men reflekterar ytterst sällan över deras existens, Arctic Rain kanske borde tänka helt nytt eller kanske helt enkelt sluta släppa album för världen svämmar redan över av album som detta och tänker man på hur mycket skivor i vinyl eller plast och förpackningsmaterial som tagits fram för meningslöst dravel som detta blir man lätt deprimerad av det onödiga resursslöseriet. De kunde åtminstone hållit sig till att bara släppa albumet digitalt.

HHHHHHH