Angel
A Woman's Diary - Chapter II

Angel är Helena från Imperia som gör ett självbiografiskt album där hon i musikalisk väg ocensurerat berättar om sitt liv. Det är berättelser om livets olika vindlingar, några låtar har hon tydligt skrivit när hon var 12 år som nu äntligen hittat till ett album som betyder mycket för Helena. Det sägs vara ett tänkvärt album, men det brukar det ofta påstås och inte alltför ofta är det sant. Men det jag hört av Helenas band Imperia tycker jag har varit bra så det finns ju potential, men bara för man gör något bra i sitt huvudband betyder ju inte att man gör det på egen hand, men det är i alla fall positivt att hon gör något ordentligt annorlunda från huvudbandet Imperia.

Man ser inte så mycket spår av Imperia här egentligen, det känns mest som ganska poppiga låtar med några drag från det metalliska. Låtarna är dessutom ofta lugna och det känns ganska negativt generellt med det ena problemet efter det andra, det känns inte speciellt uppåt. Tempot är ofta lågt och berättandet som tar överhanden känns inte heller sådär jätteengagerande, ljudbilden är ganska okej men ingenting som glänser. Kul att hon sjunger lite på norska, det ger lite variation i ökenvandringen. Variationen i övrigt är väl relativt stor men eftersom tempot känns uteslutande lågt känns det ändå som ett ganska statiskt album där väldigt lite händer över en ganska lång speltid.

Intressant att hon försöker berätta i någon form av biografi eller dagbok men jag tycker inte albumet är speciellt bra. Tempot är trögt och det känns som att ingenting händer, hon sjunger inte speciellt bra heller och med så mycket mörka teman känns det som att det borde finnas utrymme för så mycket mer än vad vi får. Det blir inte riktigt någonting, varken hackat eller malet som man brukar säga på svenska och jag orkar inte riktigt bry mig då det mest känns som en seg och sömnig historia hela vägen från start till mål. Kanske inte så dåligt att man kräks men det finns ingenting fängslande, ingenting spännande, ingenting riktigt dramatiskt och flera låtar känns faktiskt som rent skräp.

Ett album där inget händer, där dramatiska episoder ur livet skildras utan riktig själ och drama och intresset dör ganska snabbt. Någonstans vid Imprisoned vill jag bara stänga av för där blir det nästan pinsamt dåligt, jag skäms å Helenas vägnar och brukar tänka att det är tur att jag bara lyssnat på detta album i hörlurar så ingen annan hört vad jag lyssnat på. Happy Birthday är acceptabel men i övrigt känns det som ett av de mest intetsägande albumen jag hört i år. A Woman’s Diary – Chapter II är ett album som är bäst att undvika, jag har svårt att se att någon skulle tycka att det är speciellt bra.

HHHHHHH