Parallel Minds
Every Hour Wounds... The Last One Kills

Parallella medvetanden är ett franskt band som i och med detta album släpper sitt andra, ett album med väldigt lång titel. Det är ett band som skapades av duon bestående av sångare Stéphane Fradet och gitarristen Grégory Giraudo med måsättningen att skapa grym heavy metal, och för att göra det så skulle de inte ha några regler – det låter ju som en bra plan. Men att ha en plan och sedan omsätta den i praktik är ju kanske inte helt enkelt och detta band låtar från thrash och från tungmetall så de har både tyngden och melodierna – men har de låtarna som kan få dem att sticka ut?

Groove kan man påstå att de har, det är musik med ett starkt driv och de skulle väl kunna jämföras med band som Iced Earth, Nevermore, Symphony X, I viss mån Savatage och så vidare. Det är snyggt producerat, modernt, kraftfullt, och snyggt, en ljudbild som definitivt tilltalar och känns mycket genomarbetad. Sångaren är väl inte lika vass, han låter ofta ganska ointressant och det känns som att han anstränger sig för mycket och därför aldrig hittar riktigt rätt. Det finns ändå hyfsat med djup och variation här och Yossi Sassi tillsammans med Kobi Farhi hjälper sångarkvalitén någon när de gästar på låten Syria. I övrigt känns väl albumet ganska långt och kan tyckas en aning segt mot slutet.

Det är ett helt okej album, låtmaterialet är kanske inte direkt fantastiskt och det fängslar mig inte som lyssnare – sångaren sänker mitt intryck en del också. Bäst är väl CD-bonusen Tonight He Grins Again som vi känner igen från Savatage, nog för att Savatage gör den bättre men det hindrar inte låten för att vara det finaste vi får på detta album. Kanske att den som gillar den lite thrashiga heavy metal-musiken med fläskiga riff och samtidigt snygga melodier kommer att tycka att detta album är tilltalande, med brasklappen för en sångare som jag inte tycker håller tillräckligt god nivå för att bära låtarna på detta album.

Jag skulle säga att det finns bättre alternativ än detta om du gillar den här typen av musik, det känns också som att fransmännen borde kunna göra det bättre än de gör här. Sångaren har egentligen en helt okej röst men sätter han sjunger på gör albumet lite jobbigt att ta sig igenom, sedan kan man ju också önska sig lite mer musikalisk kreativitet och kanske även att de faktiskt inte hade några regler, thrashig heavy metal låter väldigt ofta som detta album så många måste jobba efter samma devis som Parallel Minds. Every Hour Wounds… The Last One Kills är ett okej album men inget jag skulle rekommendera.

HHHHHHH