Mono
Nowhere Now Here

Mono från Japan är tillbaka och de firar 20 år och tio album i år, då passar de på att erbjuda lite sång för första gången. Tro dock inte att det handlar om något annat än ett instrumentalt album. Ett instrumentalt album ur en musikalisk inriktning som konstant breddats från att en gång varit en traditionellt rockig sådan med bara trummor bas och gitarr till att innefatta så mycket som 30 instrument i orkester och på detta album sjunger också bassisten Tamaki på spåret Breathe. Så det är ett band som inte står still utan ständigt breddar sina horisonter, något som förstås är positivt för det betyder ju att de deras diskografi blir betydligt mer intressant än många andras. Sedan blir ju alltid frågan om den är bättre?

Musikaliskt är det instrumental rock, vi får lite sång men i huvudsak handlar det om instrumentalrock. Det går från lågmält till ganska stort även om det kanske aldrig når upp i riktigt bombastiska tongångar. Jag efterlyste lite mer dynamik senast jag skrev om dem och kanske att jag vill säga samma sak nu, tempot är ofta lågt. Kreativiteten känns dock hyfsat stor och bandet undviker att falla in i samma fack som många andra och man kan väl påstå att de gör sin grej vilket är positivt, hyfsad variation får vi också även om jag trots det tycker att det blir lite lång speltid. De hade gott kunnat skruva upp tempot mer ibland, kanske även hitta lite mer tunga inslag. Men jag tycker att det är riktigt vassa atmosfärer och det blir ibland lite hypnotiskt.

Mono känns ganska spännande, de har mycket som talar för sig och de saknar inte idéer. Deras musik är dessutom bra och deras tionde album tycker jag också kan skrivas som bra, ganska underhållande. Det är dock lite för långt, jag hade nog också gärna sett lite mer uppskruvat tempo och kanske även ytterligare någon låt med lite sång. Det finns definitivt utrymme för förbättring trots 20 års erfarenhet. Men jag tycker att det är ett kul album på många sätt och den som är mer frälst i det instrumental än vad jag är kommer med största sannolikhet att imponeras mer än vad jag gör.

Tio album och tjugo år, det inger respekt och Mono fortsätter definitivt att leverera god och ganska kreativ instrumental musik och kör inte fast i samma hjulspår trots att de har lång erfarenhet i bagaget. Att sedan albumet har sina mindre brister kan man ju som kritiker se lite negativt på men dem som gillar Mono och den instrumentala rocken kommer säkert inte att se det på samma sätt, dem kommer nog att imponeras av Nowhere Now Here.

HHHHHHH