Mono
The Last Dawn & Rays of Darkness

Japanska bandet Mono bjuder på två album samma dag, två delar av samma koncept. Ungefär som en televiserad film i två delar eller något i den stilen, en del är ljusare medan den andra är mörkare och omslagen inverterar varandra. Intressant skivomslag som den japanska kvartetten lyckats hitta och det är samma för båda albumen med ett undantag i ljus såsom för att illustrera den diametrala skillnaderna dem emellan. Smart att dela upp dem i två delar, det gör att vi får två album av hanterbar speltid istället för ett enda jättelångt album.

Mono är en instrumentalgrupp och bjuder på musik av principen från frälsning till nedklubbning, en intressant infallsvinkel. De har ofta byggt sin musik med allt större orkestrar och sådant, men de har tagit ett steg tillbaka och också valt att skapa album som passar på en vinylskiva, något som inte hänt sedan 2003. Även om detta inte heller passat på en vinyl om de valt att sätta de två delarna samman till en enhet. Avslutande Rays of Darkness visar också den första gången på femton år som bandet bjuder på musik utan symfoniska inslag, det i sig är inte dåligt, eller är det.

De må på ett sätt vara diametrala motsatser, de två albumen men det känns ändock som att de hör samman, som att de är en del av en och samma enhet. När man spelar igenom dem är det till en början inte speciellt enkelt att notera var den första slutar och den andra tar vid men de sludgemässigt släpande vrålande sångstyckena är en avslöjande detalj att vi kommit in på det andra albumet. Men det första är mer melodiöst, stämningsfullt, lite ljusare, lite mer drömsk atmosfär. Det andra albumet är mörkare, mer dramatiskt, lite mer aggressivt och mer åt sludgehållet. Variationen är inte så stort på endera albumet, men sett till helheten är det faktiskt ganska stor variation. Första albumet har sju låtar och klockar in på 49 minuter medan det andra bara har fyra låtar och når 36 minuters speltid. Jag har inget att invända mot speltiderna, de är intressanta nog för att behålla intresset hos lyssnaren.

Hur betygsätter man något som detta? Förtjänar de samma betyg, eller olika betyg? Det är inte helt enkelt men jag tycker att de båda förtjänar samma betyg, i mitten av vår skala. Det är bra album men inget av dem står ut speciellt mycket i någondera riktning, det är ganska djupt och hyfsat varierat samt välgjort. Bra låtar men ingen riktigt utstickande och ingen riktigt vass intresseväckare vilket är lite synd för speciellt första delen har en riktigt imponerande atmosfär och egentligen kan man säga att de båda har en riktigt imponerande produktion och är intressanta på sitt sätt.

Dock hade jag önskat lite mer dynamik, det känns som att valet av två album gjort att de hållit tillbaka på dynamiken och bjudit på ljuset i ett album och mörkret i det andra vilket gjort de båda lite plattare än de borde ha varit. Samtidigt är det två album man gärna kan sitta ner i ett mörkt tyst rum och bara lyssna till, lyssna och drömma sig bort till världar som skiljer sig från denna - världar där livet inte är så trist, kanske en av dem är en värld man vill leva i. Den som gillar instrumentalt konstnärsskap kommer definitivt få sitt lystmäte av dessa två album, de är konstnärliga, dramatiska och intressanta men för mig känns det lite trist att de inte ger albumen lite mer dynamik, jag tror att det hade skapat något riktigt spännande.

Två album, diametrala motsatser, en saga, ett drama, ett konstverk i två delar. Det är ett par album väl värda att undersöka, speciellt om din musikaliska smak är åt det mer konstnärliga hållet.

HHHHHHH