In Motion
Thriving Force

Progressivitet, det kan vara lysande inom musiken men det kan också fängsla och begränsa en artist till att emulera stora namn inom genren. Det är därför även progressiv musik tenderar till att låta ganska lika, men Tom Tee en tomte känd för att vara med i ett gäng band går än längre och bygger två projekt. Ett av dessa projekt heter Entering Polaris och det var ett progressivt power metal-projekt i stil med band som Eldritch, DGM osv. inget speciellt minnesvärt. Nu kommer andra delen i detta projekt, In Motion som är tyngre, mer i det thrashiga och dödsmetalliska men ändå förstås med det melodiösa och det progressiva. Och redan när jag läste första utskicken om tomtens projekt kunde jag inte undvika att fundera kring det faktum att han känner behovet att separera det efter vedertagna stilistiska beteckningar – det är inte progressivt.

Det är proggig tungmetall, mycket extrema inslag, ganska komplext och varierat, en del klarsång, en del vrålsång. Det som slår mig är att det känns ganska typiskt för det proggiga mycket av det, och även kanske lite överarbetat med mycket komplexitet. I de avslutande två låtarna får vi även höra lite saxofon. Det är bra producerat, som det ofta är när Mularoni sitter bakom och står för mix och master. Det slår mig när jag läser vilka som är med och sedan lyssnar att man inte hör att det är så många sångare som listas, det känns som att många av dem låter ganska lika och musiken är inte tillräckligt melodiös för att skapa någon dynamik mellan sångare såsom man kan höra på bra rockoperor. Instrumenterandet och klurigheterna kan man väl inte klaga på, tempovariationer och lite överraskande inslag, kanske dock att albumet känns en aning långt då dynamiken ibland försvinner i extremmetalliska grejer.

Jo, men visst är det bra. Dock tycker jag nog att det borde ha gått att kombinera grejerna mellan Entering Polaris och In Motion. Sammanfoga låtar mellan projekten, rensa bort lite utfyllnader och det skulle kunna vara något riktigt spännande. Det här, precis som Entering Polaris, känns för låst och för statiskt och hackigt för att verkligen engagera. Det blir bäst när Rosetti lirar saxofon, då blir det faktiskt magiskt och lysande. Mycket av albumet är dock för fokuserat på att vara komplext och inte tillräckligt fokuserat på bra låtar. Proggiganter som Dream Theater eller, för att ta någon med många sångare, Ayreon lägger inte fokus på komplexitet eller att vara progressiva, de skriver låtar inte komplexa formler – det är därför de lyckas skapa lysande alster medan In Motion bara blir något kul att lyssna på som nog i långa loppet ändå slutar som mer av en axelryckning än ett glädjeskutt.

Avslutningen tar jag med mig, när saxofonen får regera låtarna regerar musiken, när det extremmetalliska tar över vill jag gäspa. Jag känner då att jag vill skrika till Belgien att Tee ska sluta med komplexiteterna och allt det där och fokusera på vettiga låtar, progressiv rock eller metal handlar om att göra bra låtar med kul idéer och klurigare inslag och inte att klura fram komplexa grejer som man sedan spikar ihop till något som liknar låtar. Thriving Force har några riktigt imponerande inslag och en avslutning som närmar sig magisk, resten av albumet går att lyssna på.

HHHHHHH