Dun Field Three
s/t

Det var inte direkt det snyggaste skivomslaget jag sett, det är på österrikiska Dun Field Threes debutalbum som vi ser det. Vi erbjuds nio låtar som inleds med ett lejon och avslutas med redo. De beskrivs annars som odefinierbara när det gäller genre och sådant, en trio udda fåglar som stöter på zombies och blodfloder och allt vad det kan tänkas vara. Allt låter ju väldigt spännande när man läser om det, men det känns inte alls likadant när jag lyssnar.

Lite predikande mjukrock kanske man kan beskriva det som, mässande sånginsats och ganska ordinär ljudbild. Hygglig variation. Ett album som kanske inte är enkelt att passa in i beskrivning i form av genre, samtidigt känns det inte direkt nyskapande. Ett band som kanske inte enkelt passar in i en box men samtidigt faller de aldrig utanför boxen heller. Det är positivt att de håller det hyfsat kort så att man inte hinner tröttna alltför mycket, men jag tycker att man hinner tröttna på det.

Tråkigt, trist, sömnigt, segt, mässande, ointressant, det är några ord som kommer i åtanke när jag försöker fundera ut beskrivande ord om det album. Jag känner mig inte imponerad, jag hade velat ha lite mer fart och mer energi och kanske framförallt bättre låtar – Dun Field Three imponerar inte, inte alls. Visst, deras musik är ju inte dålig men att inte vara dålig är väl knappast ett säljande argument. De är inte bara udda fåglar utan också ganska fula fåglar och ska jag vara helt ärlig är nog tystnad bättre musik än detta, och då ska ni veta att jag väldigt sällan uppskattar tystnad.

Jag lägger nu denna till handlingarna och glömmer bort att jag någonsin hört det, det är inte minnesvärt och inte imponerande. Dun Field Three har gjort en debut, den är inte kass eller usel men det är knappast heller imponerande. Jag har nog hittills recenserat ett hundratal bättre album bara i år.

HHHHHHH