Broken Ego
Avenue to Wonderland

Brutet ego, eller trasigt jag om man översätter ego från den latinska betydelsen. Med andra ord kan schizofreni utlovas, eller ett kollektivt skapat album men eftersom Chris Ego gjort det mest i inspelningsproceduren och låtskrivandet så kanske det första är mer troligt. Det är ett album med dussinet spår och en speltid så sansad som lite över fyrtio minuter. Kanske en så lång aveny till underlandet. Det är faktiskt så att Avenue to Wonderland är österrikarnas första album, det släpptes en EP 2011 men sedan dess har inte mycket hänt även om de sägs ha ändrat lite stil sedan dess.

Musikaliskt handlar det om diskorock, poppig sådan med mycket energi och driv – dansant kanske man skulle kunna påstå. Positivt och medryckande är adjektiv som kan användas för den som önskar beskriva den musikaliska framtoningen i albumet. Hyfsad variation, kanske inte så schizofrent som man kunde ha anat men det finns lite osammanhängande inslag här och där i låtlistan. Electro pop/rock kallar pressreleaseförfattaren stilen och det är väl inte heller ett felaktigt påstående. Snyggt producerat är det, hyfsad sångare men kanske inte så överdrivet speciell och han tar en del hjälp av röstförvrängning vilket kanske inte är direkt oväntat när det handlar om elektroinslagen rockmusik.

Det är väl kanske inte ett album som känns överdrivet nyskapande, men ändå hyfsat fräscht. Broken Ego bjuder på energi och en hel del positivism, vilket alltid blir en kul omväxling när man mest skriver om grå och deprimerande långhåriga drasuter som gör musik som de tar på alldeles för stort allvar. Det känns som att bandet ändå har en del självdistans och därför känns deras musik lite gladare och nog kan man kanske även bli på lite bättre humör när man hör låtar som Electric Girl och så vidare. Sedan är det väl inte perfekt även om Ego i den sjätte låten gör sitt bästa för att trumma in det budskapet, kanske för att övertyga oss kritiker att det är perfekt så att han får ett grymt betyg. Så bra är det nog ändå inte, men jag har svårt att se att någon skulle ta till den vassaste sågen.

Kul album, så får jag börja mitt avslutande stycke. Det är medryckande till tusen och det innehåller flera riktigt trevliga låtar. Men det är kanske också ett lite ojämnt album som ibland ger ett intryck av att inte vara helt genomarbetat, den näst sista instrumentala låten är ett sådant exempel, det känns som att man lyssnar till ett intro som sedan bara ebbar ut i ingenting, det blir en snopen upplevelse där och man tappar helt intresse för det avslutande spåret – det känns faktiskt lite ogenomtänkt. Men på det hela taget är det ändå ett album som får en på lite bättre humör.

HHHHHHH