Bill Champlin and Wunderground
Bleeding Secrets

Bill Champlin är tillbaka med ett nytt projekt, Bill Champlin and Wunderground är dem som bjuder på Bleeding Secrets som damp ned i min brevlåda för några dagar sedan. Den släpptes dock för ett tag sedan och kommer i digipak-format, inte kanske det mest spännande omslaget musikvärlden har skådat men det är inte dåligt heller. Champlin är väl mest känd för sin roll i bandet Chicago, han har också Gary Falcone och Tamara Champlin med sig tillsammans med en hel del andra väldigt kompetenta musiker. Det är helt enkelt upplagt för ett kompetent utfört album, åtminstone om man ser till de medverkande och vad de gjort tidigare.

Melodiös rock, westcoast som det brukar kallas, i stil med band som Chicago är vad vi får. Det kryddas lite med Tamara Champlins kvinnliga sång som ger lite mer dynamik och det musikaliska känns hyfsat varierat. Kanske att albumet är lite långt. Bra variation, hyfsat djup där vi bjuds på allt från ballader till lite mer ösiga låtar, kanske att de flesta av låtarna där Tamara sjunger känns lite tråkiga – jag tycker inte riktigt att hon förmedlar ett speciellt känslosamt framträdande, kanske med något undantag. Produktionen är annars vass och ljudbilden imponerar och bortsett från Tamara Champlin så tycker jag att sången är bra, men man kan ju inte direkt säga att det erbjuds något vi inte hört förr – Chicago är en bra jämförelse.

Albumet är bra, generellt är låtarna bra och så vidare. Intrycket av Bleeding Secrets är helt enkelt positivt. Det finns dessutom några riktigt vassa inslag som Dreaming of Chagall, enda gången Tamara Champlin imponerar med sin sånginsats. Bäst är dock femte spåret Imaginary Friend som har en riktigt tilltalande refräng men också läckra melodier och stråkar – riktigt snygg låt helt enkelt, och riktigt bra. Annars är det en blandning av trevliga och ganska sega låtar vilket för att jag trots ett positivt intryck inte kan ge ett högre betyg än det mitt i skalan.

Jag och min påhittade kompis spelar Imaginary Friend på repeat medan resten av albumet ganska snabbt faller i glömska, kanske att man låter Dreaming of Chagall snurra någon gång som uppvärmning inför Imaginary Friend. Så vi har ett grymt spår som kröner detta album som är ganska bra på det hela taget, men det är väl inte direkt ett album som kommer att skriva in sig som ett av de bättre i musikhistorien.

HHHHHHH