Astral Doors
Worship or Die

Svenska Astral Doors har varit med ett tag nu och nu kommer de med ett nytt album som de kallar Worship or Die. Det är ett album med ganska typiskt skivomslag för tungmetall, lite rött och kanske aningen ondskefullt. Egentligen ingenting som jag tycker speglar bandets stilistik speciellt väl men det är väl ett ganska kul omslag, vilket egentligen kan hållas för sant om flera av bandets alster. Vi har skrivit om flera av dem tidigare och generellt har de fått betyg mitt i skalan med något undantag så vad ska man då säga om denna?

Astral Doors jämförs ofta med band som Rainbow, Dio och Black Sabbath, många tycker att Nils Patrik som sjunger låter som Ronnie James Dio och i viss mån gör han väl det även om han är betydligt mer begränsad och mindre passionerad i sin sång. Jag tycker mest att sången låter lite som den sjungs av en äldre, lätt senil farbror, han påminner lite om Mr Herbert i Family Guy. Sången är en svaghet och det tycker jag nog alltid att den varit, mer eller mindre beroende på album. Detta album har en väldigt bra produktion och låtmaterialet är medryckande, ganska tungt och med god atmosfär – hyfsad variation dessutom.

Ett album som definitivt bör gå väl hem hos Astral Doors-fans och bland heavy metal-fans, det är riktigt bra med medryckande låtar och starka melodier. Svagheten är sången som gör att intrycket känns ambivalent positivt för de klämkäcka och riktigt bra heavy metal-låtarna och sedan negativt på grund av påfrestande sång som ibland känns placerad för att förstöra snarare än förgylla. Det är ett album jag både vill och inte vill lyssna på, ett album som ändå är riktigt bra trots sången. Spår som Night of the Hunter är är riktigt bra medan exemeplvis Desperado bara är irriterande. På det hela taget är dock intrycket betydligt mer positivt än negativt, Marathon är också bra om vi ska gå in på spårnivå.

Avslutningsvis är det väl bara att säga att Worship or Die är ett schysst album med mestadels schyssta låtar. Riktigt bra skulle jag nog faktiskt vilja säga och sedan kommer funderingarna kring hur bra det hade kunnat vara med bättre sångare men under stora delar av albumet spelar det ingen roll att det är en gammal tandlös farbror som sjunger, det låter helt enkelt bra ändå. Riktigt bra är det och definitivt ett album jag kan rekommendera, det kan faktiskt vara deras bästa album hittills.

HHHHHHH