Band:
Nils Patrik Johansson - Vocals
Joachim Nordlund - Guitars, keys, bass
Johan Lindstedt - Drums
Jocke Roberg - Organ, keyboards
Ulf Lagerström - Bass
Discography:
Of the Son and the Father (2003)
Evil Is Forever (2005)
Raiders of the Ark - EP (2005)
Astralism (2006)
New Revelation (2007)
Requiem Of Time (2010)
Testament of Rock (2010)
Guests:
Info
Produced by Astral Doors
Recorded at Big Time Studio by Joachim Nordlund
Mixed and mastered by Daniel Bergstrand and RIckard Sporrong
Artwork and design by Mattias Eriksson
Released 2011-10-21
Reviewed 2011-11-02
Links:
astraldoors.com
myspace
metalville
Power eller Heavy Metal är det i alla fall, av klassiskt snitt med en högtonad sångare som vagt påminner om bortgångne Ronnie James Dio men med en röst som känns som att den imiterar Dio snarare än är naturlig. Ganska melodiöst men inte särskilt tungt, mestadels snabba spår och med medryckande refränger. Jag kan inte säga att bandet bryter någon ny mark med detta album, vi känner igen det mesta från tidigare och inte mycket av materialet överraskar kan jag väl konstatera. Vad jag också kan konstatera är att albumet är elva spår långt vilket innebär nästan femtio minuter i speltid.
Bättre än ”best of”-albumet, kanske inte för att materialet är så mycket bättre men låtarna är lite bättre och albumet är kortare vilket också är positivt. Intrycket blir överlag ganska positivt för detta album då de elva spåren håller en ganska hög kvalité och produktionen är dessutom god vilket ger en fin ljudbild. Så en bra heavy metalskiva är vad vi fått sätta tänderna i med detta besök till Jerusalem.
Det hela startar med Seventh Crusade som är ett bra spår, en god inledning där vi presenteras för allt bandet har att erbjuda på detta album och det mest slående är väl den Dioimitation till sångare som bandet har. Personligen är jag faktiskt ingen större fan av Astral Doors sångare, jag gillar Dio väldigt mycket men inte den här snubben eftersom han låter som att han gör allt för att imitera den numer bortgångne sångaren. Child of Rock’n’Roll är ett schysst spår, faktiskt lite av en Diokänsla där och här är inte sången sådär överdrivet irriterande som den ofta är på detta album. Sången är enligt mig den svagaste länken på detta album, jag tror jag skulle tycka bättre om många av dessa spår med en sångare som inte lät som en imitation av någon annan. Jag vill dock också framhålla titelspåret Jerusalem som ett av de bättre på albumet.
Jerusalem är ett solitt hårdrockalbum, allting känns välgjort och genomarbetat. Samtidigt imponerar det inte speciellt mycket, stilmässigt har vi hört det förr, omslaget är snyggt men vi har sett liknande förr, låtarna är bra men det känns som de har gjorts tidigare så känslan är att det inte tillför någonting nytt överhuvudtaget så det är en stunds underhållning som inte lämnar något större avtryck i mitt medvetande.
HHHHHHH
