Whyzdom
As Time Turns to Dust

Storhetsvansinnesmannen Leff och hans band Whyzdom är tillbaka, tre år efter den bra men självsaboterade Symphony for a Hopeless God som var för lång och fläskig för sitt eget bästa. De har alltid lyckats göra sina alster sämre genom att inte ta ett steg tillbaka och granska dem lite mer objektivt, de är för långa och innehåller för mycket självcentrerat instrumental- och symfonionani. Men Blind som släpptes 2012 var trots detta riktigt bra så det finns talang här men den såg vi betydligt mindre av senast och kanske är det så att bandet utvecklas baklänges, de började med det bästa för att sedan gradvis bli sämre för det här albumet är en enda lång snarkfest. Och det skriver jag som är en stor fan av allt Whyzdom står för, jag gillar storslagen filmmusik och musik som för tankarna till film, jag gillar i större utsträckning kvinnlig sång och symfoniskt och progressivt är också sådant som tilltalar mig väldigt starkt.

Storslagen symfmetall med kvinnlig sång som är ganska varierad från sopran till rockigare sång, lite i stil med vad vi får höra från Coronatus exempelvis. Men jag gillar inte sången eftersom sångerskans engelska uttal ofta stör mig och jag skulle kunna rekommendera sång på franska för att det ska bli mer spännande där. Men taskig engelska är inte min största invändning utan det är att nästan allt på albumet smälter samman till en fläskig ogenomtränglig massa av symfonisk power metal, det känns som att inget händer genom den långa speltiden. Produktionen lämnar lite att önska i form av en mer dynamisk ljudbild där mixen definitivt hade kunnat främja att lyfta fram elementen som utgör låtarna snarare än bara fläska på med en massiv symfonisk ljudbild. Det blir som en vägg av ljud där låtarna drunknar i en monoton ljudmassa, de snyggt målade musikaliska landskapen och äventyren som de bästa banden i genren presenterar lyser definitivt med sin frånvaro.

Sövande och tragikomiskt blir nog min känsla, det dröjer inte många minuter efter att det ganska vassa inledningsspåret tagit slut förrän jag inser att det här är ännu ett steg tillbaka för Whyzdom. Det här kan faktiskt vara det tråkigaste symfoniska power metal-albumet jag hört – jag kan åtminstone inte komma på något tråkigare just nu. Och tänka sig att de för sex år sedan lyckades med en 40 minuters musikalisk orgasm som sedan som tyvärr fylldes på med massor av intetsägande avslutande minuter – men det var ett grymt album där jag fortfarande har de fem första låtarna kvar i min spellista som min version av albumet Blind. Så kommer jag inte att göra med detta album, jag kan inte vänta tills spåren är kastade och den digitala papperskorgen är tömd eftersom arbetet med detta album varit ett av de tråkigaste och långvarigaste recensionsprojekten jag gjort i år.

Släng ut Leff som huvudsaklig kreatör och hitta någon mer ödmjuk och kompetent låtsnickare att komplettera storhetsvansinnet så kanske det faktiskt kan bli något spännande. Att de har kompetensen att göra något riktigt vasst vet jag och jag har hört det för ett antal år sedan men Whyzdom var bättre förr och det här albumet känns bara meningslöst och urtråkigt. För mig känns det som att de utgått från något bra och sedan verkligen ansträngt sig för att göra det så tråkigt som möjligt, slutresultatet blir ett fullständigt ointressant album vars existens jag kommer att ha glömt/förträngt inom en vecka.

HHHHHHH