Whyzdom
Blind?

Blind? nej det är jag faktiskt inte, jag har inte skrivit denna recension med hjälp av ett tangentbord och en skärm med punktskrift. Lite Pans Labyrintvibbar från omslaget, kanske källarmonstrets dotter som vi får se där. Det är ett ganska spännande band Whyzdom från Frankrike, åtminstone när man tittar på informationen om dem. De jobbar med symfonier och andra klassiska inslag, väldigt ambitiöst projekt som frontas av en kvinna dessutom. Ska vi tro att det är Fransmännens svar på Nightwish? De verkar uppskattas bland de vanliga misstänkta när det gäller internets överbetygssättare, deras första EP fick till och med elva av tio på en webbsida som sedan givit tio till bandets debutalbum och även detta trots att recensenten i sin text pekade mot att bandet egentligen inte direkt utvecklats något nämnvärt sedan debuten. Jag har inte hört något från detta band tidigare och andra recensenter är mest bara kul att läsa för att få tips om vilka liknande band jag ska skriva, deras åsikt har absolut ingen påverkan på mina betyg.

Whyzdoms musik är bombastisk, den är byggd i många lager och är i allmänhet väldigt ambitiös och detaljerad. Symfoniskt, kvinnofrontat, tänk Nightwish någonstans mellan Anette och Tarja, sångerskan sjunger inte sopran men drar lite grann åt det hållet av och till och kan benämnas som väldigt passande för bandets musik. En irriterande sak är dock hennes brytning som jag tycker sänker intrycket en aning eftersom det tar fokus från låtarna. Albumet är också långt, de elva spåren når långt över timmen och även om det är varierat är frågan om något album verkligen håller för så lång sträcklyssning. Produktionen är utmärkt men inte så bra som man kan tro av vissa recensioner som får det att framstå som något överjordiskt, det är definitivt i det närmaste lika bra producerat som Nightwishs Imaginaerum vilket betyder otroligt bra och definitivt bland de bästa produktionerna du kommer höra på ett album från 2012 men det är inte så att man spottar ut vad man just drack eller ramlar ut stolen.

När The Lighthouse inleder albumet kan jag inte undgå att fundera på om årets sjätte sexpoängare skulle vara ett faktum, kanske till och med att den första sjuan skulle kunna komma. Men allt eftersom albumet lider försvinner den tanken för att till sist upplösas i en orkan av symfoniskt storhetsvansinne, faktum är att detta album är långt över timmen och ett annat faktum är att de sista trettio minuterna väntar man på slutet som aldrig kommer. Det är lite som avslutningen på Sagan om Ringenfilmerna, du tror att det är slut, reser dig ur stolen för att lämna salongen och så visar det sig när du precis ska till att ta första steget att det var mer kvar. Samma känsla är det i detta, det känns som att det bör ta slut tidigare och du tar fram blippoden för att välja nytt album men så bara fortsätter det, visserligen med storslagna arrangemang och riktigt bra musik men det blir lite för mycket av det goda. Det är som för amerikanen med mat, den tycker alltid att det är kul med mycket men i längden mår den inte så bra när vikten går över tresiffrigt även på kilogramskalan.

The Lighthouse är fantastisk, stark och imponerande, vilken inledning. Dansar med Lucifer är väl inget jag brukar göra men den låten känns också stark, dock inte lika. Alla spår fram till och med femte spåret Paper Princess är riktigt bra men i och med The Spider tycker jag att det börjar dala och gå lite grann på tomgång, bäst är inledande The Lighthouse och Paper Princess som båda är grymt bra låtar. Sämst är avslutande tiominuterseposet Cathedral of the Damned som har några grymma partier men känns mest som en utdragen dödskamp mot tystnaden. Tystnaden som är ett musikaliskt element som bandet helt glömt, tystnaden efter en oförglömlig avslutning som det hade varit om de lagt ett av spåren efter Paper Princess före och sedan avslutat med nämnda spår, då hade vi haft en strax under 40 minuter lång musikalisk orgasm som inte hade kunnat få annat än full pott. Nu får vi dock något helt annat och betydligt mindre smickrande för bandet, en fantastisk inledning och sedan en lång utdragen avslutning. Hollywood nästa?