The Human Race Is Filth
Human Exposed

Snabbt tror jag att man kan konstatera att bandet The Human Race is Filth eller THRIF som man kan förkorta namnet är en duo arga personer. De klagar över ledare, över situationen i världen en duo som uppenbarligen är arga över att leva i den bästa tiden historien har att erbjuda. Men visst finns det mycket i dagens samhälleliga utveckling som inte är av godo, till exempel Trump som besitter presidentämbetet i duons hemland.

Konstaterandet blir än mer tydligt när man tittar på den korta EP-skivans musik, eller skrammel. Det handlar om rivig grind men också med lite mer sludge då tempot skruvar ner lite och bandet visar prov på annat än bara rivig ilska och halsdemolerande skriksång. Faktiskt hygglig variation för något av den här stilen och så kort och koncist förstås, Det är tre spår på knappt över minuten som är ösiga grindcorelåtar, sedan är det mer sludge i två lite längre spår där tempot vrids ner, bara tolv minutes total speltid på denna EP.

Inte speciellt lyckat, ganska uselt faktiskt – så kan man väl sammanfatta mitt intryck av denna EP. Stereotypa grymt-/skrik-/vrålsångsinsatser, smattrande instrument utan melodi. Det är i de två längre låtarna något lite bättre händer men inte ens där tycker jag att duon skapar något av värde. Deras aggression släpps igenom och hörs men det känns bara som oriktad ilska mot mänskligheten i stort, mot mig som lyssnar och mot andra som ilskan kanske riktas mot i huvudsak. Det är inte bra.

Totalt meningslös sörja. Kanske att det tilltalar den som uppskattar sådan här musik för den är sällan speciellt intressant, och när jag sitter här lyssnandes och skrivandes kan jag inte hjälpa att tänka: ”kan det verkligen finnas någon som tycker att det här är bra?” Jag antar att det gör det, det finns folk till allt men det är ändå extremt konstigt då det egentligen inte finns en sekund av bra musik på Human Exposed.

HHHHHHH