Tengil
Shouldhavebeens

Tengil kommer nog även i fortsättningen vara mest känd som en karaktär ur Astrid Lindgrens värld, och det torde väl inte komma som någon större överraskning att bandet som kallar sig Tengil är svenskt. Det är deras andra album jag sätter tänderna i nu, Shouldhavebeens kallas det. Ett album som beskrivs som en berättelse om två vänner, tre nyårsaftnar och en längtan starkare än livet. Det är en saga om nostalgi, mentala besvär och så vidare, ungefär som att lyssna på Tengils nya album kanske. Jag tycker åtminstone att det är ett album med ett ganska schysst omslag och hade det hållit någotsånär klass hade det definitivt varit värt att skaffa en vinylkopia.

Post-hardcore kan det väl beskrivas som, utgående från en aggressiv stil som blandas med mer atmosfär och finstämdhet, hyfsad dynamik och ibland en vägg av aggressiv känsla. Ett album som kan liknas med många moderna band som beskrivs med samma genreetikett, jag vet inte om jag tycker att de kommer med så mycket fräscha idéer egentligen. Klarsången är inte bra, sången överhuvudtaget känns lite för dränkt i den stora ljudbilden vilket ger en rätt tafatt känsla egentligen. Förutom det är ljudbilden annars helt okej – åtminstone i nivå med mycket annat i denna genre. Det är väl egentligen inte heller speciellt varierat då jag tycker låtarna har en tendens att flyta samman till en enda och det känns som att albumet aldrig tar sig någonstans, det börjar och slutar på samma ställe och gör ingen direkt resa däremellan.

Ett ganska trist album egentligen, en vägg av ljud ganska ofta, ibland lite mer finstämda inslag men aldrig något som fängslar mig som lyssnare och mest sitter, står, går, eller ligger jag och hoppas att det ska ta slut så att jag kan spela något annat. Man kanske tycker lite annorlunda om detta är den föredragna genren, om man är fanatiker av andra band som beskrivs i liknande termer men jag kan inte se mycket av intresse här. Visst låter det väl knappast uselt någonstans utan det går problemfritt att låta det snurra i bakgrunden eller så men Tengil lyckas aldrig ta all makt över mitt intresse, inte ens en liten del faktiskt.

Jag lämnar Tengil med en gäspning och går vidare till större och mer intressanta saker då nästa album i listan är ett av ett band som kallar sig Universe. Och när jag raderar filerna som utgör denna recensionsvariant av Shouldhavebeens kan jag konstatera att jag föredrar Astrid Lindgrens Tengil framför bandet med samma namn.

HHHHHHH