The Dillinger Escape Plan
One of us is the Killer

Matchore, vad fan? Ibland kan jag bara bli så trött på alla dessa genreindelningar, vad fan skiljer detta bands matchore from diverse metalcoreband, eller för den delen från så kallad groove metal? Det kan lika gärna vara Hatebreed som Gojira eller något annat, det är inte så stor skillnad. Men detta band är lite omtalat vad det verkar och då och då när jag skrivit om olika band har jag stött på detta namn, men aldrig hört bandet. Förrän nu. Så det var faktiskt med viss förväntan jag tog mig an detta album som jag givit ett antal genomspelningar nu, tretton för att vara exakt, och min slutsats är att jag inte ser grejen. Vad gör detta band annorlunda från den enorma mängd andra band som gör metalcore, deathcore, groove metal, melodic death metal, modern metal, nu-metal eller vilken etikett du nu vill sätta på det? svaret är några lite oortodoxa tidssignaturer och en ganska stökig till synes oorganiserad ljudbild. Någon grupperade en gång i tiden liknande band som noisecore och det tycker faktiskt jag passar bättre än matchore. Matematik är logisk och strukturerad och kan aldrig uppfattas som rörig eller ologisk. The Dillinger Escape Plans senaste album One of us is the Killer kan definitivt uppfattas som osammanhängande och ologisk.

Jag tycker överlag att album är hyfsat och ibland till och med väldigt bra och skulle säkert kunna slåss med band som Gojira eller liknande om att närma sig toppen i den mer svängiga thrash-/death-/metalcore-genre som de befinner sig i. Men för att göra det behövs mer flyt, detta album är hackigt, de rör sig inte framåt med flyt utan det hackar sig fram i etapper som ibland är ganska tråkiga och i vissa fall är riktigt bra. Sångaren låter riktigt bra i klarsång men ganska dålig när han försöker vråla, egentligen är han inte speciellt unik, nästan alla band som kan sägas likna detta har en sångare som låter mer eller mindre identisk.

Ljudbilden är däremot riktigt bra och den gör att du definitivt gärna överser med att albumet inte har något riktigt flyt eller att bandet egentligen inte har någonsomhelst egen identitet. Det låter ungefär som man kan förvänta sig från första ton och ungefär så som jag hade befarat att de skulle låta innan jag hörde dem. Men jag kanske har missat poängen för ett visst (visserligen ofta opålitligt) internetbaserat uppslagsverk listar en räcka positiva omdömen. Jag har inte läst någon av dessa och tänker inte heller göra det för jag håller inte med, inte ens om jag är riktigt snäll (eller för den delen elak) förtjänar de ett annat betyg än det i mitten. Om det i år har kommit ett album som placerar sig precis i mitten så är det detta, det kanske kan kallas för ordinärt i ordets rätta bemärkelse.

Så, ingen direkt besvikelse att äntligen få höra detta band men knappast heller ett uppvaknande till något nytt och fantastiskt. One of us is the Killer är varken bra eller dålig och om vi ska lyfta något ur ordinäritetens mörker så är det titelspåret som jag gillar mycket mer än albumet som helhet. Om detta är någonsomhelst indikation på vad detta band handlar om så måste jag säga att jag föredrar att se dem refererade som liknande band i någon recension framför att faktiskt höra dem. 40 minuter av neutralt sinnelag är vad de erbjuder, fansen kommer dock höja dem till skyarna av andra recensioner att döma.

HHHHHHH