Sapphire Eyes
Breath of Ages

Sapphire Eyes är ett band med mycket kvalité bland de deltagande individerna, erfarna melodirockare, en del från riktigt vassa band. De släppte sin debut 2012, ett album med ett inte alltför snyggt skivomslag men med vass musik, det här albumet har snyggare skivomslag men frågan är förstås om deras musik också utvecklats mot det snyggare. Sedan är förstås frågan om ett band inom den traditionella AOR-stilen kan utvecklas speciellt mycket, men ett gäng år har gått och underligare saker har hänt så ni får väl läsa vidare så får ni se vad denna skribent anser.

Kanske inte direkt musikaliskt nyskapande, det handlar om AOR, klämkäckt och melodiöst med putsad produktion och tydliga refränger. Inga överraskningar om man säger så. Precis som tidigare får vi höra Anette Olzon sjunga lite, de har också många trevliga gäster. Inte så mycket variation och femtioen minuters speltid, kanske lite lång speltid kan jag tycka. Men produktionen är bra, sånginsatsen är bra, det låter riktigt trevligt. Ett album som nog kan gå hem väl bland dem som gillar AOR och som gillade bandets förra album.

Det är definitivt ett bra album med bra låtar, tilltalande på de allra flesta sätt jag kan tänka mig. Problemet är att de spelar på säkra kort, kanske till och med kan beskrivas som ett lite fegt album – eller försiktigt för den som känner sig lite mer diplomatiskt lagd. Jag kan väl inte direkt påstå att jag hittat någon favoritlåt på albumet men kanske att de avslutande låtarna är de trevligaste även om det inte är något av spåren som sticker ut i vare sig positiv eller negativ bemärkelse. Det är ett solitt album rakt igenom helt enkelt.

Slutsatsen blir dock att man kan förvänta sig mer, det borde finnas kompetens till mer men då behöver de våga ta ut svängarna lite mer. De måste våga tänka lite mer utanför den så kallade boxen, men jag kan ändå konstatera att Breath of Ages är ett schysst album som jag tycker att AOR-fanatikerna ska ta sig en närmare titt på.

HHHHHHH